Sötgräs är en karaktärsart för Medelpad men också för ravinerna längs Indalsälven, nedre Ljungan och Mjällån. Vårt landskap har de främsta lokalerna i landet. Sötgräs har fått sitt namn av de kumarindoftande bladen, men folkligt uppmärksammat har det inte varit ens här. Arten finns regelbundet i de större, vanligen bäckförande ravinerna. Den saknas däremot i mindre och torrare sådana, vilket tyder på att den har krav på hög och jämn luftfuktighet. Man hittar sötgräset i ravinkanternas nedre del, där dess breda blad hänger ut över ravinen. Ofta är det rotat i gamla multna stammar av nedfallna lövträd eller annan förna. Sötgräs är konkurrenssvagt och störningsgynnat och beståndens storlek kan variera efter erosion och tillfälliga översvämningar. Ibland växer det nere i ravinbotten; ett tillfälligt massbestånd har setts på svämjord i mynningsdeltat till en större älvravin (Timrå/Indal Stordalen).

Vid Mjällån i Ljustorp har en mycket stor lokal – troligen den största i Skandinavien – hittats vid Långnäsmon 1996. Vid Brattfallet i Liden växte sötgräs i en blockig ravinsida nära ett vattenfall. En udda lokal finns i nordvästra Borgsjö, där arten påträffats i rasmark nedom en bergsbrant. Den har märkligt nog inte hittats i Jämtland trots de stora älvraviner som finns t.ex. i området runt Bispgården–Hammarstrand.