Blåsugans karakteristiskt mjuka, mörklila pyramider står på solöppna slåtter- och betesängar. Arten har hos oss en markant östlig utbredning – mot väster begränsas den sannolikt av klimatet. Den finns oftast på mager mark och är minst lika vanlig i sura trakter som i mindre sura. Man hittar oftast små bestånd i gamla hackslåttkanter, särskilt i skogsbryn, eller på torrbackar, åkerrenar, små körvägar och stigkanter. Den kan även växa i rätt fuktig, lågvuxen gräsmark, i sumpig äng, dikeskanter eller på en kulturpåverkad gräsig sjöstrand. Idag ses den inte sällan kvarstående vegetativ på igenväxningsmark eller i uppväxande lövskog. Den är inte heller sällsynt i den kulturnära barrskogen, som tidigare vanligen var betad, den s.k. löta.
Mot norr och väster finns blåsuga vanligen i sydvända högre lägen, helst i bergsområden. Vid kusten förekommer den mer naturligt i sydberg. Man kan också hitta den i gamla gräsmattor och på gårdstun, där den kan blomma intill häckar och kanter. Den finns på vårdade gravfält i de kustnära socknarna. Arten är troligen minskande men är inte lika sårbar som de mest specialiserade ängsväxterna.