Rysk drakblomma är en raritet i hela landet. Förutom hos oss är den idag endast känd från en lokal i Ångermanland. Arten anses vara inkommen med klöverfrö från Östeuropa och är i äldre tid noterad från ett flertal svenska landskap. Våra sentida förekomster är knutna till lätta jordar på glaciofluviala avlagringar. Denna ettåriga art ingår i försommarens växtsamhälle på glesvuxna torrytor tillsammans med vårannueller som sandnarv Arenaria serpyllifolia och grusviva Androsace septentrionalis och bienna arter som rockentrav Arabis glabra m.fl. Den ger åtminstone idag intryck av att vara lika bofast i landskapet som dessa och ingår i ett sydöstligt element med drag av stäppvegetation. De äldre uppgifterna (Collinder 1909) tyder ändå på att arten inkommit med vallfrö; bl.a. anges den växa bland både klöver och timotej (se nedan).
Rysk drakblomma tycks kräva något rikare sandmark och soliga lägen; alla lokaler där den setts de senaste femtio åren utgörs av sandig, eroderad eller på annat sätt öppen mark. På senare tid har den haft sina förekomster på Ljunganåsens sydsida mellan Kälsta i Stöde och Rombäck i Torp. Där är den funnen i anslutning till uppodlingar, kring ett potatisland, i en brant kant av nyvall och i måttligt eroderade slänter i två nedlagda grustäkter. Arten tycks vara försvinnande, möjligen beroende på tilltagande yturlakning och försurning; i våra mer sura trakter har den redan gått ut. En annan orsak till dess tillbakagång kan vara att odlingen av dessa marginella jordar på sandiga sluttningar idag har upphört. Artens beroende av öppen jord bekräftades på lokalen vid Stöde Kärvsta väster om Baggnäset som årligen har följts. Arten dök upp efter harvning på en lokal där den tre år tidigare gått ut. Den försvann sedan igen och var borta i femton år. Men efter ett nytt försök med harvning i naturvårdssyfte (JOT, GÅ) dök den åter upp med 6–7 individ 2008.