ängsull
Eriophorum angustifolium
Mer information om arten
Ängsull är en av de fattiga kärrmarkernas karaktärsarter. Mest påtaglig är den i sura och magra trakter där man ser de tätast blommande bestånden i fuktiga svackor i odlingsmark t.ex. blöta surhål, stagnerade vattenfylla diken och sankängar; även vanlig i nyare skogsbilvägsdiken. På myrarna blir ängsull inte lika dominant men är regelbunden i alla vattenrika myrtyper. I fattigkärr står den vid myrbäckar, i vattenrika utlopp eller i svackor på gungfly i en tjärnkant. På flark-strängmyrar känner man lätt igen den på de röda bladbaserna som avtecknar sig mot svarta lösbottnar men den finns också inblandad i glesa flaskstarrkärr. Dessutom växer ängsull i små bottenlösa skogskärr, gamla torvtag och laggar i kustområdet. Längs vattendragen ses den i tidvis vattenfyllda strandkärr, korvsjöar och avsnörda bakvatten. Vid kusten är den också typisk i hällkar.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755) som E. polystachion. Äldsta belägg från Sundsvall och Sättna prästgården 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Ängsullen har i Medelpad kallats myrdun enligt Linné (1755). Från Haverö anför Nordström (ms 1910) namnet värn som beteckning för ullarter. Frukterna kallas fyk i Hässjö Bye enligt samma källa. Dessa namn finns varken hos Lyttkens (1904–1915) eller annorstädes.

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–massvis.