Färgkulla hittar vi idag framförallt längs de stora vägarna och järnvägen. Den var t.ex. mycket iögonfallande vid E14 norr om Stödesjön på 1980-talet efter nydragningen av vägen, där den på sensommaren gav den sydvända vägbrinken en mättat gul färg. När vegetationen i brinkarna senare stabiliserats har färgkullan gradvis utkonkurrerats. Arten, som är något kalkgynnad, växer helst i solvarma, torra lägen på lätt jord, främst på sandformationer vid kusten och i dalbygderna. Den hör hemma i halvöppen vegetation och ses, förutom längs vägarna, t.ex. i gamla grustäkter, eroderade torrbackar och kanter eller i sandig åkerbrink som i Liden Järkvissle.
I äldre tid spreds färgkullan med vallfrö. Sannolikt förklarar detta de äldre uppgifterna utanför nuvarande huvudutbredning – arten betecknades t.ex. som allmän av Collinder (1909). I norra Liden dök den upp av och till i lägdor ännu under 1930-talet (RL). Vallförekomsterna tycks oftast ha varit tillfälliga – arten har levt kvar längre tid bara om den hittat gynnsamma förhållanden. Vissa ”udda” sentida förekomster kan förklaras så, t.ex. Borgsjö Sillrebodarna. Möjligen är arten helt och hållet inkommen med vallfrö, även om vår första notering är mycket tidig (liknande gäller åkervädd Knautia arvensis). Arten spreds också tidigt längs järnvägen – den noterades från banvallen mellan Sundsvall och Torpshammar redan några år efter dess byggnad (Arnell 1903) – och växer ännu på banvallar. Idag är den möjligen spridd med motorfordon men uppträder lokalt och utan påtaglig nyspridning.