vanlig sommargyllen
Barbarea vulgaris var. arcuata
Något före maskrosblomningen i början av juni färgas sydvända backar, slänter och lägdor gula av sommargyllen. Intill varma hällar blommar den ännu tidigare. Sommargyllen anses inkommen med vallfrö, troligen redan under tidigt 1800-tal, då den redan i början av 1900-talet bedömdes som allmän av Collinder (1909). Den växer på mer eller mindre näringsrik mark, gärna på nyrörd jord och inte i alltför tät vegetation. I soliga och varma lägen kan den ibland helt dominera. I gamla lägdor ses den ibland bland högörter men blommar senare. Dessutom är den vanlig i brinkar, väg- och dikeskanter och sprids snabbt till nya jorduppkast, även av torv. Sommargyllen tunnar ut mot norr och väster, men ett litet bestånd brukar kunna letas upp även kring gårdar i utbyarna, då gärna på en ladugårdsbrygga eller i en källarbacke. I tätorterna är den vanlig på hustomter, industrimark, utfyllnader, stenmurar och som ogräs i rabatter, på skräphögar m.m. Sommargyllen förekommer också mer naturligt, men troligen sekundärspridd, i vissa kulturnära sydberg och hällmarker.
Första fynd
Äldsta belägg från Sundsvall 1883 (J.P. Linde i S).
Bygdenamn och bruk
Sommargyllen har här ofta gått under namnet åkersenap, en namnförväxling som fortfarande är vanlig.
Utbredning
Allmän i kustområdet och i dalgångarna; i övrigt tämligen allmän västerut till Torp. Utanför Ljungans dalgång spridd i Borgsjö–Haverö.
Collinder (1909): allmän; måttligt–mängdvis.
Collinder (1909): allmän; måttligt–mängdvis.
