brunrör
Calamagrostis phragmitoides
Brunrör har sin naturliga hemvist i barrskogens fuktsvackor och i näringsfattiga sumpskogar med gran, vide och glasbjörk. Men det finns också i höljor längs skogsbäckar och åar och i blöta myrkanter liksom i kanten av växelblöta skogskärr. Det växer ofta surare och näringsfattigare än grenrör C. canescens och ersätter vanligen detta på försumpade, snåriga stränder vid skogstjärnar och skogssjöar. På hyggen kan det ibland expandera. Det går gärna ut i vägdiken och står då ofta skuggigt, t.ex. i nordvända vägkanter. I solöppna lägen blommar brunröret rikligt och på sensommaren kan man se täta bestånd längs skogsbilvägarna. I skogsbygdens odlingar står det ofta ruggar av grovt brunrör på sumpiga, övergivna marker och i gamla dräneringsdiken.
Första fynd
Först publicerad av Hartman (1861) som C. phragmitoides baserat på E. Ährlings belägg från Indal. Äldsta bevarade belägg från Indal 1858 prästgården (E. Ährling i UPS); samlad redan 1843 (P. Engman enligt Collinder 1909).
Bygdenamn och bruk
Förr var brunrör en viktig foderväxt på stränder och i kärr. I äldre tid gynnades arten genom röjningar längs bäckavsnitt, som svämmade över på våren, s.k. rönningar.
Utbredning
Allmän i hela landskapet (men tunnar ut i dalgångarna och vid kusten).
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.