Inget av våra gräs är så gracilt och skirt som köseven med sina långa, ytterst hårfina vippgrenar och minimala småax. Det är framför allt längs skogsbilvägarna och på vändplaner man idag möter köseven och den är i dessa biotoper mycket spridd i skogsområdena, särskilt i lite rikare trakter. Under högsommaren ser man de karaktäristiskt ljusgröna bladen i små tuvor i vägkanten, ibland kan de med ett tränat öga rentav bestämmas från bilen. Arten finns däremot inte längs de större vägarna eller i andra miljöer i dalgångarna. På skogsvägarna växer köseven helt torrt i öppet grus, ofta en bit ut i körbanan eller i mittsträngen. Man ser den också på hyggen, då ibland i lokala massbestånd i fuktiga körspår och i planteringsgropar.
Var arten har sin naturliga hemvist är mer oklart. Man kan hitta den i ravinbottnar, på deltan i skogsbäckar, och på andra tillfälligt öppna ytor i fuktig skog. Under de senaste decennierna kan man efter bäverns ”härjningar” även ibland se den kring torrlagda eller vegetationslösa svackor kring vattendragen.
Arten är vanligen ettårig men fleråriga tuvor har även setts, t.ex. i Torp Stormörtsjökullen 1978 (LE, HL, RL). Arten har ökat genom skogsbilvägnätets utbyggnad. Många av de äldre lokalerna utgörs av miljöer kring bäckar och ravinmiljöer kring Indalsälven men även en spridning på vägar tycks ha funnits redan då.