Hästhov är allmänt känd som den första vårblomman. Den inger också mycket vårkänslor när den lyser som små solar i gråleriga dikeskanter. De första blommorna brukar hittas av barn i någon snöfri, solvarm slänt. I månadsskiftet april–maj ser man den i mängd i varje dike. Den växer helst på naken, fuktig mineraljord och har en viktig ståndort i vägslänter och banvallar, särskilt nygjorda. Där håller den gärna till i de nedre fuktigare delarna eller kring sippervatten, men den finns även i högre, torrare partier. Senare blommar den på odlade fält, i åkerkanter och fuktiga nylägdor, där den kan uppträda i massor. Den är också vanlig på gårdsplaner, i trädgårdsland, på utfyllnadsjord och jordtäkter etc. I tätorter ses den ibland blommande mitt i vintern, t.ex. intill en husvägg, ovan en värmekulvert etc.
Mindre bekant är att hästhoven också växer naturligt i skogsmark i hela landskapet. I skogen blommar den undanskymt i senare delen av maj. Där är den starkt knuten till finsediment, särskilt lera. Man finner den ofta vid skogsbäckar på svämjord och i bäckdeltan, liksom vid de stora vattendragen i deltan och på sedimentbankar, i älvraviner och brinkar, ibland på rasjord. Vid nygjorda skogsbilvägar står den i skärningar, i sedimentbankar och på fuktig utsvämmad jord. Möjligen är den vanligare i kalkområden och förekommer där även i rikare alsumpskog, t.ex. vid Strand i Hässjö. På moränleran i Borgsjös rikområde finns den även i försumpad tallskog, som vid Gräsmyran, och i gransumpskog, där den t.ex. blommar tillsammans med norna Calypso bulbosa.