Foderlostan är den enda av lostorna som idag regelbundet ses, och den blir alltmer vanlig i landskapet. Den bildar högvuxna ensartade ruggar, vanligen i soliga lägen, i diken och vägslänter, i kväverika slänter mellan åkrar och ibland vid kulturpåverkade bäckar och stränder. Den är ett ståtligt gräs som liknar en förstorad ängssvingel. Man ser den oftast i starkt trafikerade, helst nygjorda miljöer, exempelvis i strängen mellan körbanorna längs motorvägen norr om Sundsvall. Tidigast inkom arten dock troligen med järnvägen, vilket framgår av våra äldsta uppgifter från förra sekelskiftet. Den lär vid denna tid dels ha såtts in på banvallar, dels tillhandahållits som vallväxt. Även idag ses den ofta vid järnvägen. Ökande och även spridd till skogsområden, t.ex. sedd på fäbodvallar.