stenbär
Rubus saxatilis
Mer information om arten
Stenbär växer helst på väldränerad jord och är särskilt vanligt på stenig och tuvig mark. Det är ett typiskt inslag i kalkpåverkad skog, t.ex. i torr granskog i nordvästra Borgsjö eller under tall på grusåsar och moränpartier i älvdalarna. I annan skog förekommer det i rikare och varmare lägen, ofta med följeslagaren bergslok Melica nutans, gärna i örtrika gransluttningar eller bergrötter, särskilt på blockig mark. Det finns också i lövlundar under asp, sälg och björk. Dessutom växer stenbär i örtrika miljöer längs skogsbäckar, på tuvor eller i den övre strandzonen, och även i strandsnår och i strandbrinkar ovan högsta vattenlinjen vid sjöar och större vattendrag. Stenbär förekommer också regelbundet i kalkrik sumpskog och i tallbevuxna rikkärr, både i kantzonen och ute på tuvor.
På kulturmark växer stenbär öppet i slåtterängar och beteshagar och är där typiskt vid rösen och block, eller vid stengärdsgårdar. Bäst utvecklas det kanske ändå i torra, örtrika vägkanter och bryn, där fruktsättningen ofta är riklig. På banvallar kan det ses ensamt slingra sig i grovt singelgrus. Ibland kan det komma in på grusig industrimark, ödetomter m.m.

Första fynd

Först publicerad av Neuman (1888) utan lokaluppgift; omnämnd redan av Nordenström (1769) från Stöde. Äldsta belägg från Borgsjö Rankleven 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Tågbär har varit det gängse namnet på stenbär i Medelpad (Rietz 1867), (Gulliksson 1955). Detta namn användes i Liden fortfarande på 1940-talet (RL). Av revorna – tågorna – och veka lövkvistar kunde barn tillverka små korgar, som sedan kunde fyllas med stenbär eller smultron. Glasbär uppges bl.a. från Torp (Bogren 1921) och syftar på bärens glansiga yta. Stenhallon är ett namn från Selånger (Vestlund 1925–1949). Hos systrarna Sundin i Lyngstern, Tuna bjöds det på utsökt sylt av stenbär på 1960-talet. Stenarna hade lösts upp vid kokningen (RL).

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; talrikt.