Äkta ängsskallra hittar man på magra och helst något fuktiga gräsmarker. Den är trogen i lågvuxen, ogödslad ängsmark – både slåtter- och betesäng – och i gamla, övergivna lägdor, gärna i försumpade kanter. Främst växer den på lättare, surare jordar i skogsbygderna, helst i halvöppna växttäcken. Den är också mycket karaktäristisk längs små körvägar, t.ex. bland gräs i mittfältet, eller på halvöppna väg- och åkerrenar. Den sprids längs skogsbilvägar och finns på avlägg, grusplaner, industriplaner och liknande, följer basvägar i skogen och går in på gräsbevuxna hyggen. Man finner den även på kulturpåverkade gräsytor vid stränder och andra ej skötta gräsmattskanter. Däremot är den ovanlig i nyare tätortsbebyggelse och stadsmiljöer.
En naturlig växtplats för ängsskallran tycks vara moränstränder vid havet. Den förekommer där i mellangeolittoral på örtrika, halvöppna strandängar vid mer skyddade stränder.