Blåsstarr intar ofta flaskstarrens plats vid näringsrikare stränder och i mer stillastående vatten. Vanligast är den vid kusten och i dalgångarna, mer sporadisk i skogsområdena. Den uppträder regelbundet längs älvarna och de större åarna, särskilt i lugna vikar, vid bäckutlopp och i avsnörda laguner. Den växer i bestånd strax nedom vattenbrynet – utanför vasstarrbältet – gärna på finare sedimentstränder. Ibland ses den också på mer tvära, djupa strandavsnitt och i lundmiljöer vid forsar. Den kan förekomma i större bäckar, särskilt i de centrala odlingsområdena, då och då även i avlägsna vattendrag i högre skogstrakter, t.ex. vid Hortesån i Haverö och Skälsjöån i Liden.
I de näringsrika odlingsbygderna är blåsstarren också vanlig i tjärnar och sjövikar och finns regelbundet i små vattenhål, dammar och bottenlösa blötkärr. I skogstrakterna, t.ex. i sediment- och dödisområden, har blåsstarren en karaktäristisk biotop i små – åtminstone tidvis vattenfyllda och ofta avloppslösa – lokar eller skogskärr – glupar. Den har även setts i en surå – korvsjö (Ljustorp Mjällåsen). Möjligen är arten något kalkgynnad.