blåsäv
Schoenoplectus tabernaemontani
Mer information om arten
Blåsäv är sävens nära släkting vid havet, väl anpassad till Bottenhavets brackvatten. Den bildar täta ensartade bestånd på grunt vatten – från någon decimeter ned till meterdjupt – i skyddade vikar, sund och avsnörda lugnvatten med sediment- och gyttjebotten. Särskilt vanlig är den vid den flacka Njurundakusten, utanför strandängar och i fjärdarnas inre delar; vid den brantare norra delen av kusten är den ovanligare.
Man kan även finna blåsäv innanför havsstranden, i strandnära tjärnar som nyligen avsnörts genom landhöjning, t.ex. i Njurunda, men på sådana lokaler är den utdöende. Den är även noterad från havsnära tjärnar på Rödön i Alnö. Dessutom är den funnen i ett par kalkrika kärr i Tynderö Bäräng (ca 12 m ö.h.) och Skäggsta 2003, (HL i S), båda rätt långt från havsförekomster. Möjligen är den där beroende av kalk, liksom den är på reliktlokaler i Mellansverige (jämför Malmgren 1982).

Första fynd

Först publicerad av Collinder (1907b), som Scirpus tabernaemontani från Njurunda Björköfjärden. Äldsta belägg från Njurunda Brämön 1948 (E. Schön och E. Evers i UME).

Utbredning

Tämligen allmän efter kusten, men i norr endast spridd med ett fåtal noteringar i Tynderö och Hässjö. Saknas vanligen vid den inre kusten och är ej noterad från Sundsvall eller Skön. Några lokaler utanför havsstranden enligt nedan.
Collinder (1909): sällsynt; talrikt–mängdvis.
Collinders frekvensuppgift är anmärkningsvärd och tyder på att en påtaglig expansion skett under 1900-talet.

Lokaler

Alnö i tjärnar på Rödön, 1972 (RL), i en lok innanför havsstranden i Nacka 1998 (HL, RL).
Tynderö Bärängskärret 1978 (HL, RL); i ett kärr i Skäggsta 2000, 2004 (HL, RL).