Åkerbär är en nordöstlig art, som i Medelpad når västgränsen för sin sammanhängande utbredning. Arten har små näringsanspråk och ses oftast på sura jordar, både på mineraljord och torv. Den uppträder naturligt i artfattiga sumpskogar. Så ser man den i nordost, och den är särskilt karaktäristisk för Ljustorp och Indal. Nära kusten är den även funnen i klibbalkärr, som vid Orsilbodarna i Timrå. Den växer också naturligt på magra sjöstränder, vid bäckar och åar, där den oftast återfinns i lövbårdens undervegetation, ibland längre ut och öppnare, t.ex. på näringsfattigt grus och sand eller t.o.m. i lågvuxna strandmyrar med tranbär. Den finns även så vid utsötade havsstränder; särskilt vanlig är den på sanden i Indalsälvens delta.
I äldre tid har åkerbär troligen haft sina största förekomster i fuktig, mager ängsvegetation. Många strandförekomster, särskilt vid Ljungan, är idag borta och små kvarvarande bestånd är sannolikt rester på tidigare hävdade strandängar. Arten har också gått tillbaka på annan odlingsmark och ses ofta bara i små restpopulationer kring gårdarna, mest i skogsbygden. Den finns kvar i lågvuxna dikeskanter och längs små körvägar och gårdsnära kanter, där den även växer torrt i grus. Särskilt typisk är den kring myrodlingar. Åkerbär missgynnas av igenväxning och gödning. Fruktsättningen är vanligen dålig; någon enstaka gång kan man få ihop någon deciliter.