åkerbär
Rubus arcticus
Mer information om arten
Åkerbär är en nordöstlig art, som i Medelpad når västgränsen för sin sammanhängande utbredning. Arten har små näringsanspråk och ses oftast på sura jordar, både på mineraljord och torv. Den uppträder naturligt i artfattiga sumpskogar. Så ser man den i nordost, och den är särskilt karaktäristisk för Ljustorp och Indal. Nära kusten är den även funnen i klibbalkärr, som vid Orsilbodarna i Timrå. Den växer också naturligt på magra sjöstränder, vid bäckar och åar, där den oftast återfinns i lövbårdens undervegetation, ibland längre ut och öppnare, t.ex. på näringsfattigt grus och sand eller t.o.m. i lågvuxna strandmyrar med tranbär. Den finns även så vid utsötade havsstränder; särskilt vanlig är den på sanden i Indalsälvens delta.
I äldre tid har åkerbär troligen haft sina största förekomster i fuktig, mager ängsvegetation. Många strandförekomster, särskilt vid Ljungan, är idag borta och små kvarvarande bestånd är sannolikt rester på tidigare hävdade strandängar. Arten har också gått tillbaka på annan odlingsmark och ses ofta bara i små restpopulationer kring gårdarna, mest i skogsbygden. Den finns kvar i lågvuxna dikeskanter och längs små körvägar och gårdsnära kanter, där den även växer torrt i grus. Särskilt typisk är den kring myrodlingar. Åkerbär missgynnas av igenväxning och gödning. Fruktsättningen är vanligen dålig; någon enstaka gång kan man få ihop någon deciliter.

Första fynd

Först publicerad av Nordal (1716), som Åkerbär, utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Torp 1832 (C.O. Reuterman i UPS).

Bygdenamn och bruk

Nordal (1716) skriver: ”Dessa bär ha hyacintens färg, d.v.s. en blandning av rött och blått, och skilja sig för övrigt till formen icke mycket från den bärsort som kallas jortron. Invånarna bruka blanda dessa bär med brännvin, varigenom detta ögonblickligen får en härlig högröd färg.”

Variation

Former med fyllda blommor, flikiga kronblad m.m. har uppmärksammats av äldre författare men anses idag sakna systematiskt värde.

Utbredning

Tämligen allmän i norr och öster t.o.m. Holm, norra Stöde och Attmar samt i Ljungandalen till östra Borgsjö. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan.
Collinder (1909): Synes ha sitt utbredningscentrum vid Indalsälvens nedersta lopp i Indal och vid Ljustorpsån omkring Hässjö Lögdö, där arten uppträder massvis. I andra delar av kustområdet och dess närhet tämligen allmän; måttligt–talrikt med avtagande frekvens mot väster. Collinders anmärkning om artens utbredningscentrum äger fortfarande giltighet.

Lokaler

Attmar Långskog 1977 (HL, RL); Framsängesån O om Mokojan 1982 (AV); Bondgryttjen 1983 (HL).
Stöde Grantjärn vid Tjärnsjön (Collinder 1909); Stor-Lomsjöbäcken vid Grantjärn (vid Tjärnsjön) 1979 (HL).
Torp N om Lomtjärnåsen (NV om Kilen) 1990 (HL, RL); Tjärnestjärn 1982 (SE); O om Tjärnbergstjärn (N om Skinnsjöarna) 1982 (CA).
Borgsjö Hästbäcken (N om Stor-Grundsjön) (Collinder 1909); Fågberget N om Stor-Grundsjön 1982 (CA, SP).
Haverö Enstern 1981 (HL); Prästbodarna vid Kyrksjön (E.J. Söderberg enligt Collinder 1909); Kvissleön 1981 (HL); Vallen (E.J. Söderberg enligt Collinder 1909); Ytterturingen (Cedergren 1923); nära Ytterturingen (Nordström 1911); Rödinstjärn (Mellansjön) 1981 (HL); Krakan i Överturingen 1952, 1980 (M. Olsson); Överturingen på Korsmyra (Nordström 1911); Tjärusjötjärnen (VNV om Bysjön) 1982 (B. Toftgård); Flaskflon (N om Bysjön nära Jämtlandsgränsen) 1982 (RL).
karta