svinmålla
Chenopodium album
Mer information om arten
Svinmållan förekommer på allehanda öppen, helst näringsrik mark. Den tillhör våra äldsta kulturföljeslagare. Som ogräs i odlingar växer den ofta samman med svenskmålla C. suecicum, men tycks vara mer anpassad till lättare (grusiga) jordar. Dessutom finns svinmållan ofta på bar utfyllnadsmark, jord- och grustäkter, nygjorda vägkanter och bankar, industriområden, längs gator, vid hus och på ödetomter, liksom i tätorternas planteringar etc. Arten är en snabb pionjär, men försvinner efter de första åren. Mer naturligt anträffas den på strändernas driftvallar, främst längs havsstranden och ute på fågelgödslade hällar i kustbandet. Idag kan den ibland även ses på reglerade sjöstränder i inlandet som vid Torp Hångstaörn. På rötslamhögar i Timrå Norrberge sågs 2007 massbestånd av manshög svinmålla.

Första fynd

Först publicerad av Fredrikson (1902) från Haverö. Äldsta belägg från Skön Fillan 1879 (K.A.Th. Seth i UPS).

Bygdenamn och bruk

Namnet dyngstör är nedtecknat från Attmar och Borgsjö. Lyttkens (1911) uppger dyngstör, dynggräs och dyngmålla från Västernorrland och Västerbotten. Ett annat namn är lergräs (Lyttkens 1904–1915) Åtminstone i sen tid har den gängse benämningen varit målla eller svynmålla. Man kan inte helt bortse från att det även vid de äldre nedteckningarna skett en sammanblandning av arter och att namnet dyngstör i själva verket avser gårdsskräppa Rumes longifolius. – Idag kan vi uppskatta svinmålla som grönsak – ett bruk som möjligen kan ha gammal tradition hos oss.

Variation

Svinmållan är mångformig, vilket bl.a. anses bero på dess stora utbredning. Det har lett till utveckling av skilda raser, som senare vandrat in i olika kulturfaser. Ett närstående taxon, svenskmålla (se nedan), har efter arbeten av främst Uotila (1978) blivit allmänt accepterat som egen art. Genomgång av insamlat material från Medelpad, liksom fälterfarenhet, visar att både denna och svinmålla är vanliga men att de inte alltid är så lätta att skilja åt. Former som åtminstone skenbart förenar arternas karaktärer – inklusive den viktiga frökaraktären – förekommer.

Utbredning

Allmän i kustbygd och dalgångar, tämligen allmän till spridd i skogsområden.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.