fackelblomster
Lythrum salicaria
Mer information om arten
Fackelblomster är en iögonfallande ”högsommarfackla” vid havet, längs Ljungan och Gimån, samt i öster vid flera sjöar i Tuna, Attmar och Hässjö. Den är en sydlig strandväxt, som i inlandet sannolikt är klimatiskt begränsad. Anmärkningsvärt nog saknas den vid Indalsälven förutom i deltat. Fackelblomster växer solexponerat på strändernas övre del nedom busk och trädskikt. Vid havsstranden ser man det främst på den yttre kustens blockiga stränder eller i klippskrevor, ibland också på moränstränder och strandängar i mer skyddade lägen men då helst i glesare vegetation.
Längs vattendragen är fackelblomster särskilt iögonfallande och påtagligt vid forssträckor, där det rotar sig mellan stenar eller i hällspringor. Inte sällan är det den enda växt man ser ”sticka upp” mellan stora block. Arten förekommer även på andra steniga och grusiga stränder, t.ex. på deltabildningar, i bäckutlopp och avsnörningar. Vid sjöar kan den växa på rätt rika stränder, som i kärriga strandängar. Ibland, som i södra Njurunda, hittar man den i näringsrika bäckar och vattenförande diken i anslutning till strandförekomsterna. Någon gång står den i mindre dammar, t.ex. i Sundsvall; den odlas även något.

Första fynd

Först publicerad av Kindberg (1877) från Medelpad. Äldsta belägg från Attmar Bölom 1888 (L.M. Neuman i LD).

Utbredning

Allmän vid Njurundakusten, tämligen allmän till spridd i övriga kustområdet samt längs Ljungan ända upp till länsgränsen. Utanfördet rastrerade området noterad enligt nedan.
Collinder (1909): här och där efter kusten och Ljungan eller i dess närhet; måttligt–talrikt.

Lokaler

Hässjö Abborrgrundet i Bölesjön (K.B. Nordström 1911); Bölesjön 1977–96 (HL, RL); Storsjön och Norrån vid utloppet från Storsjön 1981 (HL).
Attmar Gryttjesån 1983 (RF).
Stöde Överängesån vid Kullbäcken (SV om Slättån) 1982 (HW).
Torp Leringsforsen 1982 (CFL, R. Ottosson).
karta