backskärvfrö
Noccaea caerulescens
Backskärvfrö har under de sista hundra åren spridit sig i hela landskapet. Den har alltmer blivit känd som en av de första vårblommorna. Man ser den på gårdstun och i gräsmattor, och den kan bilda vitgråa mattor på helst sydvända, torra grässlänter och backar. Backskärvfrö är mycket torktålig och kan växa i tunna jordlager på ladugårdsbryggor, stenmurar, rösen och källarkullar. Ibland har den gått in i gamla lägdor och i hackslåttkanter. Den vill ha ljus men ses även hög, blek och tanig växa kvar i slyskog på övergiven odlingsmark. Arten koloniserar gärna störningar i grässvålar, t.ex. brandfläckar och grävningar, och finns i täkter och grusgropar och på utfyllnadsjord. I tätorter förekommer den på ödetomter, intill husväggar m.m. Någon gång sedd i kulturpåverkade sydberg som i Norra Stadsberget i Sundsvall.
Backskärvfrö har kommit in sent, huvudsakligen med importerat vallfrö. Första fyndet gjordes på barlast i en hamn vid Essvik i Njurunda 1879. Den stora spridningen i landskapet skedde under de första decennierna av 1900-talet. Collinder (1909) anger bara ett femtontal lokaler, koncentrerade till jordbruksområdena runt Sundsvall. Märkligt är att arten hunnit sprida sig även till de mest avlägsna – idag ofta övergivna – skogsodlingarna som Stensjö i Liden, Gässåsen i Stöde, Ensillreåsens fäbod i Borgsjö och Kölavallens fäbod i norra Haverö.
Backskärvfrö har kommit in sent, huvudsakligen med importerat vallfrö. Första fyndet gjordes på barlast i en hamn vid Essvik i Njurunda 1879. Den stora spridningen i landskapet skedde under de första decennierna av 1900-talet. Collinder (1909) anger bara ett femtontal lokaler, koncentrerade till jordbruksområdena runt Sundsvall. Märkligt är att arten hunnit sprida sig även till de mest avlägsna – idag ofta övergivna – skogsodlingarna som Stensjö i Liden, Gässåsen i Stöde, Ensillreåsens fäbod i Borgsjö och Kölavallens fäbod i norra Haverö.
Första fynd
Först publicerad av Neuman (1885b) som Thlaspi alpestre från Njurunda Brämön. Äldsta belägg från Njurunda Essvik 1879 (C.F. Sundberg i S, subsp. caerulescens) och från Borgsjö 1903 (J.G. Gunnarsson i S, subsp. brachypetalum).
Variation
T. caerulescens förekommer hos oss i två underarter. Detta anses sammanhänga med att arten har anlänt med frövaror från geografiskt skilda områden. Båda underarterna tycks ha en vid spridning i landskapet. Den lågvuxnare och mera tidigblommande subsp. caerulescens, vanligt backskärvfrö, dominerar idag, men den större subsp. brachypetalum, storskärvfrö, är inte heller ovanlig. Båda underarterna tycks vara relativt likformigt fördelade i landskapet. De växer ofta tillsammans och man hittar även mellanformer. Möjligen går vi mot en utveckling där skillnaden mellan underarterna suddas ut.