Ängssvingel har odlats som vallväxt åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Dess vilda förekomst utanför odling i landskapets alla jordbruksbygder beror sannolikt på spridning från vallarna. Den är också vanligast i åkrarnas närhet och finns i kväverika åkerkanter, torra diken, kring gårdar och uthus, på dammiga vägkanter och på järnvägsbankar. I tätorterna ses ängssvingeln i anslutning till gräsmattor, där den får utvecklas i kanter i skydd av häckar, buskar etc. Den har då kommit in med gräsfröblandningar. Åtminstone vid kusten går den ibland in på gammal torr slåtteräng (idag ofta betesmark). Detta stora svingelgräs är näringskrävande och gynnat av lerjordar, och det tycks hos oss t.o.m. ha en tendens att vara kalkgynnat. Däremot saknas det i naturliga växtsamhällen.
Collinder anger en ganska låg frekvens, vilket tyder på att arten har ökat under 1900-talet. – Den anses i Mellansverige vara en gammal kulturföljeslagare (se t.ex. Malmgren 1982).