rönn
Sorbus aucuparia
Mer information om arten
Rönn är ett tåligt och anspråkslöst träd som ofta är närvarande utan att dominera. Rönn finns som ett regelbundet inslag i granskogen, men då undertryckt, småvuxen och ofta starkt älgbetad. I hyggesfas växer den till och kan i det läget bilda massbestånd av nedbetade, knappt manshöga skott på torra, magra hyggen. Mest typisk är rönnen i hällmarksområden, där den på ljusöppna ytor kan bli storvuxen och rikblommande. Så ser man den ofta på bergstoppar och på hällmarkerna i öster, särskilt på kustnära och vindutsatta klippor. I inlandet uppträder rönnen mer enstaka på blockiga–klippiga avsnitt av stränder, i strandbrinkar och bårder. Dessutom kan rönn växa blött i rika sumpskogar och myrar; den är t.ex. regelbunden i Borgsjös rikkärr.
De grövsta rönnarna finner man ändå på kulturmarker. Särskilt ensamma rönnar på gårdstun, i torra åkerrenar, intill rösen och kanter kan nå ansenliga dimensioner. Ett gårdsträd i Torp Finnsjön kunde t.ex. inte omfamnas. På Jakobsdalsgatan på Skönsmon i Sundsvall fanns år 2006 (LS) en rönn med omkrets i brösthöjd 251 cm och höjd ca 18 m. Rönnen är också känd för bärens förmåga att gro i grenvinklar till andra träd, s.k. flygrönn (flogrönn). Dessa ansågs förr ha magiska krafter.
Rönnen odlas och säljs också i plantskolor i olika former och redan I. Sahlin angav på 1920-talet Sorbus aucuparia var. pendulina från Sundsvall, kyrkogården.

Första fynd

Först publicerad av Nordal (1716) som Rönbär. Äldsta belägg från Sundsvall 1892 (J.H. Lidholm i S).

Bygdenamn och bruk

Rönn har planterats eller sparats som vårdträd vid gårdar runtom i Medelpad. Särskilt utbrett var detta bruk i finnbygderna. S. Wedin, Hjältanstorp, uppgav från byarna i södra Torp, att de finska nybyggarna hade som sedvänja att plantera en rönn på gården som skydd mot björn. Gulliksson (1955) berättar från Borgsjö: ”Rönnlöv användes till kreatursfoder samt till att pryda golven sommartid vid sön- och helgdagar. Telningar av rönn skuros, barkades och användes till räfspinnar för sin sega hållbarhet”. Detta var f.ö. allmänt bruk bland allmogen i hela landskapet. Men räfsor av högsta kvalitet med rönnpinnar tillverkades även vid Grafströms Snickerifabrik i Selånger från början av 1900-talet till ca 1950. Produktionen av räfsor kunde vara så hög som 12.000 st. per år och leveranser gjordes till jordbruken över hela Sverige (B. Grafström). Raka, smala rönnar skålades ur med ett särskilt skåljärn och användes till takrännor i Indal (M. Fällström). Idag jagas yngre rönnuppslag för sin parasit – lystickan – som ger en utsökt lila färg vid textilfärgning.

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; måttligt–mängdvis.