storsileshår
Drosera anglica
Mer information om arten
Storsileshår är något mer krävande än rundsileshår D.rotundifolia. Arten hör hemma i kärrvegetation med påverkan av fastmarksvatten. Den återfinns i bottenvegetationen i blöta höljor både i låg- och högstarrkärr, tillsammans med arter som tranbär Vaccinium oxycoccos och strängstarr Carex chordorrhiza. Man ser den även på lösbotten i flarkar, andra vegetationsfattiga blötytor och ibland på gungfly. Eftersom den växer fuktigare än rundsileshår saknas den ofta på små och torra myrar, men kan förekomma på halvstora fattigkärr även utan öppna blötytor.
Dessutom finns storsileshår på strandängar, i strandkärr och i sumpiga strandkanter. Ibland dyker det upp i växelblöta skogskärr drol, i rikare sumpskog och någon gång i vattenförande diken, som längs skogsbilvägar.

Första fynd

Först publicerad av Hartman (1838), som D. longifolia, utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Haverö prästgården 1858 (E. Ährling i UME).

Variation

En småbladig form med kort blomstjälk, f. pusilla, har ofta förväxlats med småsileshår D. intermedia. Till detta bidrar dess förkärlek för samma biotop som denna art – vegetationsfria lösbottnar. Som typisk är formen knappast vanlig, dock säkert vanligare än dessa noteringar: Njurunda kärr V om Bergafjärden 1969 (RL); Tynderö Åstön i Backmyra NNV om Bänglingen 1997 (RL); Holm Kväcklingsmyra 1979 (HL); Torp Stormyra SV om Storulvsjötjärn 1976 (HL, RL); Haverö Östavall 1894 (H.W. Arnell i UPS).

Utbredning

Allmän i hela landskapet men med lägre frekvens i dalgångarna och kustområdet. Collinder (1909): allestädes; talrikt.