vanlig gråbinka
Erigeron acris subsp. acris
Mer information om arten
Gråbinkan hör hemma i sandiga backar och slänter, helst i lite örtrika miljöer. Den är typisk för glaciofluviala avlagringar i kust och dalgångar, t.ex. på rullstensåsarnas sydsidor. Arten är annuell eller bienn och behöver lätt eroderade ytor för frögroning, som branta slänter eller gamla grustag. Den tycks vara svagt kalkgynnad men är funnen även på odlingar i sura höjdområden, t.ex. Liden Nordansjö och Ljustorp Laxsjön. En nyare biotop, som passar gråbinkan utmärkt, är nygjorda höga vägslänter längs de stora vägarna. Där har den idag sina största förekomster och växer med tjärblomster Viscaria vulgaris, gråfibbla Pilosella officinarum, färgkulla Anthemis tinctoria m.fl. Idag är gråbinka också vanlig vid kraftverksdammar och på grusiga strandplaner, särskilt längs Indalsälven. I tätorterna ser man den ibland på industriområden, banvallar och gamla kajer. Små obeständiga förekomster kan dyka upp på jordblottor i torr slåtter- och betesäng.
Möjligen har gråbinkan mer naturliga ståndorter på stränder, både vid havet och vid inlandsvatten. Den växer då rätt långt upp bland gräs på sandstränder, gärna vid slitna badplatser, gistvallar eller beten. Någon gång är den funnen i lätt eroderad älvbrink och på sandiga deltaöar, t.ex. Älgsand och närliggande småöar i Timrå. Den uppträder inte ofta på hällmarker men är sedd på betespåverkade kalkhällar vid Alnö Smedsgården.

Första fynd

Först publicerad av Dusén (1881a) som E. acris från Haverö. Äldsta belägg från Torp Johannisberg odaterat, troligen 1830 (M. Huss i S).

Variation

Gråbinkan är mångformig och uppdelas i flera underarter. I landskapet förekommer, förutom vanlig gråbinka subsp. acer, även sällsynt kalbinka subsp. droebachiensis och brunbinka subsp. politus. Mellanformer mellan subsp. acer och subsp. droebachiensis tycks förekomma. Särskilt i kustområdet har sådana glest håriga eller ljusa former med många korgar setts. Noteringar av sådana mellanformer finns från stränder kring Alnö, t.ex. Hörningsholmen och Hartungsviken, och några gånger från inlandet, Selånger Granlo på hällmark i kraftledningsgata eller Tuna, Svartedet söder om Viforsen.

Utbredning

Tämligen allmän vid kusten och i dalgångarna, spridd i skogsområdena.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.
karta