brunkulla
Gymnadenia nigra
Brunkullan försvann från vår flora i slutet av 1950talet. Arten fanns tidigare spridd i landskapet och så sent som på 1940-talet samlades den på Alnön och på 1930-talet ute på Granön i Tynderö. Vi känner rätt många av de lokaler som brunkullan vuxit på. Alla kända lokaler utgjordes av gamla slåtterängar, såsom hackslått, en låglänt strandäng, en nipkant och en sluttande fäbodäng, och det är tydligt att den viktigaste faktorn för dess tillbakagång är ängshävdens upphörande. Brunkullan är en kalkväxt och den accelererande försurningen har sannolikt också bidragit, bl.a. på grund av urlakning av de morän- och sedimentjordar den växte på.
Några av de sista lokalerna, som de vid Dacke i Liden och på Storön i Borgsjö, försvann vid älvdämningar. På den gamla lokalen i Liden Högland, strax väster om naturminnet, försvann brunkullan (1957) sedan lieslåttern ersatts med inägobete av kor (RL). Här växte brunkullan i en matta av kattfot Antennaria dioica tillsammans med ängsgentiana Gentianella amarella och fågelstarr Carex ornithopoda. Idag dominerar tuvtåtel Deschampsia cespitosa, smörblomma Ranunculus acris och älggräs Filipendula ulmaria. Också på andra kända lokaler är vegetationen idag så förändrad – även där öppen gräsmark finns kvar – att man inte kan se spår av brunkullans lågvuxna följeväxter. Denna miljöförändring är också orsak till att flera återinplanteringsförsök (Projekt Brunkulla, F. Björkbäck, J. Lundquist m.fl.) på gamla lokaler ej gett så goda resultat. På Tynderö Granön har slåtter skett men arten har ändå inte klarat sig efter inplantering.
Några av de sista lokalerna, som de vid Dacke i Liden och på Storön i Borgsjö, försvann vid älvdämningar. På den gamla lokalen i Liden Högland, strax väster om naturminnet, försvann brunkullan (1957) sedan lieslåttern ersatts med inägobete av kor (RL). Här växte brunkullan i en matta av kattfot Antennaria dioica tillsammans med ängsgentiana Gentianella amarella och fågelstarr Carex ornithopoda. Idag dominerar tuvtåtel Deschampsia cespitosa, smörblomma Ranunculus acris och älggräs Filipendula ulmaria. Också på andra kända lokaler är vegetationen idag så förändrad – även där öppen gräsmark finns kvar – att man inte kan se spår av brunkullans lågvuxna följeväxter. Denna miljöförändring är också orsak till att flera återinplanteringsförsök (Projekt Brunkulla, F. Björkbäck, J. Lundquist m.fl.) på gamla lokaler ej gett så goda resultat. På Tynderö Granön har slåtter skett men arten har ändå inte klarat sig efter inplantering.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755) som Satyrium nigrum utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Indal 1841 (P. Engman i UPS).
Bygdenamn och bruk
Brundupp är noterat som gammalt namn i Borgsjö, medan man i Indal och Liden sade brunkulle.
Utbredning
UTBREDNING.
Collinder (1909): flerstädes; måttligt.
Collinder (1909): flerstädes; måttligt.
Lokaler
Alnö 1870 (S. Kempe i S), 1897 (K. Holm i LD), 1906 (K.A.G. Gredin i GB, S och UPS); Stornäset (F. Kempe och J.A. Holm enligt Collinder 1909), 1920, 1924 (K.A.G. Gredin i GB, LD, S, UME och UPS), 1929 och 1932 (K.A.G. Gredin i S resp. i LD), 1941 (S. Blomqvist i S); Hörningsholm 1896 (J. Rylander i LD).
Tynderö Granön 1936 (S. Blomqvist i S).
Selånger utan lokal och årtal (M. Huss i LD).
Indal 1841 (P. Engman i UPS); Lagmansören 1905 (S. Ekvall i UME); nära kyrkan 1857 (G.A. Tiselius i S); prästgården 1858 (E. Ährling i GB, LD, S, UME och UPS), (S.J. Enander och M.N. Berlin enligt Collinder 1909).
Liden 1867 (S. Axell i LD), 1882 (J. Tjernberg m.fl. i S); Åsen (S.J. Enander och Collinder enligt Collinder 1909); prästgården 1889 (S.J. Enander i S); Dacke 1954 (S. Söderqvist), utgången 1955 efter dämning för Bergeforsens kraftverk; Högland 1953 (K. Holm i LD), 1955, 1956 (RL), utgången 1957 (RL).
Holm nära kyrkan 1857 och 1864 (G.A. Tiselius i S och UPS), (E.B. Almquist enligt Collinder 1909); prästgården 1858 (E. Ährling i UME).
Torp Torpshammar 1893 (G. Björk i S), (J.G. Gunnarsson enligt Collinder 1909); Lillboda (C.F.F. de Ron enligt Collinder 1909); Hammar (T. Modin enligt Collinder 1909); Fränsta omkring 1904 (S. Ekvall i UME); Grönsta 1858 (E. Ährling i UME).
Borgsjö Magdbybodarna (G. Norrman och Collinder enligt Collinder 1909); Sillrebodarna (J. Jonsson enligt Collinder 1909), växte kvar 1939 (O. Mikaelsson); Ånge (K. Johansson enligt Collinder 1909); kvissla i Parteboda, växte kvar till början av 1940-talet (Thore Mattsson); Näset (I. Mårtensson), in på 1950-talet; Storön (H. & R. Byström enligt Sundsvalls Tidning 1958), levde tydligen kvar fortfarande sommaren 1957, förgäves eftersökt 1976, 1996 (HL, RL) – stora delar av Storön lades under vatten vid dämningen för Hermanboda kraftverk; Gammelboda N om Ånge 1898 (G. Samuelsson i S och UPS), 1939 (P. Ahlén); Granbodåsen åtminstone till 1935 (A. Jonsson).
Tynderö Granön 1936 (S. Blomqvist i S).
Selånger utan lokal och årtal (M. Huss i LD).
Indal 1841 (P. Engman i UPS); Lagmansören 1905 (S. Ekvall i UME); nära kyrkan 1857 (G.A. Tiselius i S); prästgården 1858 (E. Ährling i GB, LD, S, UME och UPS), (S.J. Enander och M.N. Berlin enligt Collinder 1909).
Liden 1867 (S. Axell i LD), 1882 (J. Tjernberg m.fl. i S); Åsen (S.J. Enander och Collinder enligt Collinder 1909); prästgården 1889 (S.J. Enander i S); Dacke 1954 (S. Söderqvist), utgången 1955 efter dämning för Bergeforsens kraftverk; Högland 1953 (K. Holm i LD), 1955, 1956 (RL), utgången 1957 (RL).
Holm nära kyrkan 1857 och 1864 (G.A. Tiselius i S och UPS), (E.B. Almquist enligt Collinder 1909); prästgården 1858 (E. Ährling i UME).
Torp Torpshammar 1893 (G. Björk i S), (J.G. Gunnarsson enligt Collinder 1909); Lillboda (C.F.F. de Ron enligt Collinder 1909); Hammar (T. Modin enligt Collinder 1909); Fränsta omkring 1904 (S. Ekvall i UME); Grönsta 1858 (E. Ährling i UME).
Borgsjö Magdbybodarna (G. Norrman och Collinder enligt Collinder 1909); Sillrebodarna (J. Jonsson enligt Collinder 1909), växte kvar 1939 (O. Mikaelsson); Ånge (K. Johansson enligt Collinder 1909); kvissla i Parteboda, växte kvar till början av 1940-talet (Thore Mattsson); Näset (I. Mårtensson), in på 1950-talet; Storön (H. & R. Byström enligt Sundsvalls Tidning 1958), levde tydligen kvar fortfarande sommaren 1957, förgäves eftersökt 1976, 1996 (HL, RL) – stora delar av Storön lades under vatten vid dämningen för Hermanboda kraftverk; Gammelboda N om Ånge 1898 (G. Samuelsson i S och UPS), 1939 (P. Ahlén); Granbodåsen åtminstone till 1935 (A. Jonsson).
