vanliga skogsvinbär
Ribes spicatum subsp. spicatum
Mer information om arten
Skogsvinbär hittar man ofta i lövlundar i landskapet. Arten uppträder mer eller mindre konstant i dessa miljöer men ger ändå inte övertygande intryck av att vara indigen där. Mest regelbundet uppträder den i något näringsrikare bäckraviner i landskapets sedimentområden, men den kan också finnas vid rikbäckar i skogsområden, särskilt i forsavsnitt. I raviner längs älvarna och åarna liksom vid bäckar i odlingsmark ses den vanligast, likaså vid älv- och sjöstränder. Den dyker också upp i rasbranter under sydberg.
Skogsvinbär hittar man också i odling, särskilt vid torp och äldre bebyggelse. Troligen är den då tidigare intagen från ”skogen”. Från odlingarna är den sedan spridd med fåglar till omgivande odlingslandskap, och den ses därför ofta vid lador, åker- och vägkanter, odlingsrösen m.m. Ett stöd för att arten ändå är ursprunglig hos oss är de tidiga uppgifterna hos A. A-son Hülphers och M. Nordenström enligt ovan.

Första fynd

Först publicerad av Hülphers (1771), som ”röda wilda winbär”, baserat på uppgift av M. Nordenström (1769) från Alnö och Torp; av Hülphers noterad från Alnö redan 1758 (i dagboken). Äldsta belägg från Sundsvall 1879 (K.A. Andersson i S).

Variation

Vanligen finner man den håriga formen skogsvinbär subsp. spicatum , men några insamlingar från naturliga miljöer som i bäckraviner i norra Liden och i en skogbäck, Molkombäcken norr om Snöberg i Haverö, är klart mindre håriga och mer storbladiga än den vanliga formen och tycks gå mot subsp. lapponicum lappvinbär, som förekommer naturligt i fjällområdet (HL, conf. ThK). Huruvida våra förekomster bara är skuggiga ståndortsmodifikationer eller utgör en parallell till brännässlans, Urtica dioica, indigena ravinform kan ännu inte avgöras.

Utbredning

Allmän i hela landskapet.