Blåbär är en dominerande växt i frisk granskog, särskilt på podsolerad moränjord. Detta är också vår mest utbredda vegetationstyp – blåbärsgranskogen. I torrare skog är blåbär mer inskränkt till svackor, medan det i sumpskog enbart växer på tuvor. Blåbär fordrar snötäckning under vintern och saknas t.ex. på vindblottor på bergskrön. Däremot är det ofta storvuxet och allenarådande i kalla, nordvända bergssluttningar. Det dör ofta bort på stora hyggen men kan gynnas vid utglesningar och mindre avverkningar. Bärtillgången är också ofta bäst i gallrad skog och i hyggeskanter. Blåbär kan även finnas i frisk tallskog, som i kustskogar i Njurunda, och i mager, sur björkskog.
Arten är känslig för vattendränkning och går inte ned på stränder och på myrar utan brukar stanna där odonbältet börjar. I mycket rik granskog, t.ex. på norra Alnö, eller på sandig mark, som på Storholmen i Hässjö, kan blåbär nästan saknas. I mycket gammal skog kan blåbär dö ut och ge plats åt ett tjockt mosstäcke. Däremot kan det någon gång ses gro i störningar, t.ex. i traktorspår eller på brandytor. Arten är sparsam och lågvuxen på öppen kulturmark men förekommer regelbundet på bevarad hackslåttmark. Numera kan den ibland ses på nordvända gårdstun, i björkhagar och bryn.