Björk, både vårtbjörk och glasbjörk, har haft stor användning i äldre tid. Björkarnas virke, näver, kvistar, löv, rötter och t.o.m. sav och vedaska har haft skilda bruk. Näver har sedan forntiden använts bl.a. för taktäckning p.g.a. sin utmärkta hållbarhet. Dess förmåga att under mycket lång tid motstå förmultnande utnyttjades också vid byggnationer för att t.ex. isolera trävirke från jord. Belägg för detta liksom för dess användning till askar finns dokumenterad redan från 500-talet i Selånger, järnåldersgravarna i Högom.
Näver har fram till förra århundradet haft stor användning i bruksföremål och som sommarskor. ”Då bopigan, såsom vallhjon strövar omkring i skogarna, bär hon på ryggen näverkunten och framför sig slekeväskan av grovt linne ... Kunten, en sorts ränsel, är Haveröbornas visthus, så snart de lämnar hemmet, och är såsom sådant oskiljaktig från deras ryggar. Det må nu bära till kyrka eller kvarn, på jakt eller fiske, kunten måste med.” (Brandell 1856). Samma källa uppger också: ”i vardagslag begagnas näverskor så av män som av kvinnor så länge inte snö och köld hindrar deras begagnande. De flätas av tumsbreda näverremsor”. Från Torp berättas att näverskor användes vid myrslåtter fram till slutet av 1800-talet (W. Andersson).
Av björkkvistar tillverkades kvastar, bromattor och vispar. ”Man satt i en skogsbacke och flöstre av riset om våren” – drog av bark och löv (Njurunda, A. Nordin), bene visprise i Liden. Man tog helst ungskotten – nyranan – om våren (Sättna, V. Söderberg). Slybjörk användes även till band i stargolv, hässjor, länsar m.m., men även som träljer eller traljer – halsband till kreaturen.
Att skära ned och att binda ihop björklöv i kärvar och torka till vinterfoder, främst åt får och getter, var förr ett allmänt bruk i landskapet. Färgning med björklöv förekom. Vitriol användes som betmedel och olika gula färger erhölls (Borgsjö, Njurunda och Tynderö).
Björkens hårda ved var lämpad för bl.a. kälkar, skaklar, selstickor, sparkar, räfskammar och knabbarna, d.v.s. handtagen på lieorvet. Yxskaft gjordes av s.k. björksvepar, d.v.s. trä som växt så att det ”innehöll” yxskaftets form. Även till träskedar, slevar och bakredskap användes björk.
Från Tynderö berättas att björksaven tappades ut om våren och användes till ”majvatten” (G. Wiklander), ett dåtida skönhetsmedel varmed ansiktet tvättades! Saven kunde givetvis även drickas och t.o.m. jäsas till vin. Av björkaskan fick man lut för tvätten. Lövruskor var prydnad vid midsommar.
Skogsbrukets intresse för björken har växlat under olika tider. En tid var den populär för fanértillverkning. Idag går dock det mesta björktimret till pappersmassa. Björkens vedvärde är väl känt och inte minst idag uppskattat.