Sälg skiljer sig från de flesta andra videarter genom att föredra torr mark. Den står gärna i soliga och varma lägen men har små krav på markens näring. Sälgen ingår som ett naturligt inslag i granskogen. I äldre naturskogar hittar man regelbundet lunglavsklädda, knotiga sälgar. Sådana kan få ansenliga dimensioner och genom föryngring med stubbskott når samma individ sannolikt även mycket hög ålder. Gammelsälgar kan överleva på hyggen, däremot sällan dess epifyter. På sluttande eller bergiga hyggen kan sälgen även nykolonisera. Andra typiska naturliga ståndorter är torra sydberg och älvsträndernas nipor och brinkar.
Mest möter vi dock sälgen på kulturmark, där den står i ljusa skogsbryn, åkerrenar och vägkanter, gärna som solitär invid rösen, byggnader eller på hällar. Sälgen är också – liksom svartvide S. myrsinifolia – mycket vanlig på tätorternas ruderatmarker. Sälgskott kan dyka upp som ogräs i trädgårdar, på bangårdar och i hamnar etc.
På vårvintern kan man på håll lätt skilja ut sälg från andra videarter genom dess karaktäristiska raka, gråbruna skott som blir gula mot topparna. Andra viden blir mer rödaktiga i topparna. Sälgen blommar först av de inhemska Salix-arterna, i mitten av maj, och hanträden är då en viktig pollenresurs för nyvakna bin och humlor.