Olvon bildar en 3–4 meter hög bård runt öarna i forsen vid Kvissleströmmen i Ljungan i Haverö. I en sådan miljö blir den optimalt utvecklad och ger då en sprakande färgprakt när de första höstfrosterna färgat bladen vinröda. Olvon förekommer naturligt främst längs vattendragens rikaste avsnitt och är typisk för forspartiernas lundvegetation – brattmer – både i rikbäckar, åar och vid älvarna. Den växer långt ned på fuktiga, tidvis översköljda strandkanter, ibland i tät vegetation men också solöppet i bryn. Arten koloniserar gärna svämjord och deltabildningar.
Ett fåtal lokaler har olvon också i raviner och älvbrinkar, t.ex. i en skavfräkenmatta nedom ”Stark-Otters grav” i Tuna. Vid Indalsälven och Mjällån saknas den i stor utsträckning i sådan miljö. Någon gång ser man olvon i myrutlopp och sluttningskärr. Arten är kalkgynnad, men mindre så i den klimatiskt gynnade sydöstra delen – i Njurunda kan den även dyka upp i fuktig granskog. Under rikare sydberg (diabas, amfibolit) kan olvon någon gång växa torrare, i lundvegetation.
Arten odlas ofta. Därvid är den ibland intagen från naturliga växtlokaler, t.ex. Borgsjö Granboda 1976 (RL), men olvonbuskar har även inköpts från plantskolor.