Ekorrbär hör främst hemma i granskog, där den är en indikator på en något rikare skogstyp än den vanliga blåbärstypen. Den växer på torr till svagt fuktig mark – i blötare skog står den gärna på tuvor, ibland t.o.m. på block. Frekvensen ökar i gläntor, i störningar och vid lövblandning; i äldre skog växer den glest och blommar oftast inte. Den gynnas och expanderar vid röjning och blommar då i vita, väldoftande mattor. På nya, torra hyggen torkar den ut men nyetablerar sig med frö i ungskog. I tallskog är ekorrbär mest markant på örtrika moränkullar och åsar i dalgångarna och i friskare tallskog vid havet. Den är vanlig i lövskog och uppträder ymnigt på älvdalarnas sediment, t.ex. i brinkar och ravinkanter. Man ser den även i torrare, öppna albårder. På kulturmark kommer den in i fuktiga lövdungar (särskilt björkdungar) och finns också i bryn, vid stigar och på vägkanter. Ekorrbär kan växa i myrkanter och ibland på tuvor av vitmossa ute på trädbevuxna myrar.