Stormåra, som idag är en av våra vanligaste gräsmarksväxter, tillhör florans nyinkomlingar. När Linnés Flora Svecica utkom 1755 (andra upplagan) var stormåran känd från en enda växtplats i landet – i Uppland. Linné benämner den ”en av de sällsyntaste växterna i Sverige”. Stormåran har kommit hit med importerat vallfrö och är idag spridd på kulturmarker i hela landskapet, även i skogsbygden. På igenväxande och näringsrika lägdor kan den bli mycket ymnig och tillhör där de konkurrenskraftiga arterna tillsammans med t.ex. tuvtåtel Deschampsia cespitosa, daggkåpor Alchemilla, hundäxing Dactylis glomerata och hundkäx Anthriscus sylvestris. Den bidrar även till slåtterängarnas igenväxning.
Stormåran är dessutom ofta dominant i kväverika vägkanter och brinkar längs de större vägarna, men däremot är den inte vanlig efter skogsbilvägar. Även på annan halvöppen kulturmark förekommer den, t.ex. vid husväggar, staket och häckar, på matjordsutfyllnader, stenmurar och rösen. I tätorternas bostadsområden är den vanlig i gräsmattor, rabatter och trädgårdsland liksom i industri- och affärsområdenas grusiga kanter. Stormåran växer på torr till frisk mark, vanligen i öppna lägen, men ibland i lövlundar. Det är inte heller ovanligt att den går in i torrmarkssamhällen på kulturpåverkade hällmarker, i bergsskärningar och liknande.