Bergsyra hör till våra minst krävande arter när det gäller både näring och kalk. Den tål däremot inte tät vegetation och är därför hänvisad till de mer ”ogästvänliga” livsrummen. Dess torktålighet kommer väl till pass när den växer på tunn jord på hällar och i skrevor på berg, mindre klippformationer och block. Den kan där ingå i artrika annuellsamhällen, t.ex. på rikare klippor på norra Alnön och i södra Hässjö, men också växa ensam på sura silikathällar under barrträd. Så förekommer den också på havsklippor ovan högsta vattenståndet och ute på skär. Dessutom växer bergsyran på sandstränder, ofta i randen mot öppen sand. På tallmoar finns den gärna på stigar och andra störda ytor. Den är också karaktäristisk för kulturmarkens torrbackar och för torrängar, t.ex. i Tynderö. Man finner den även på störd mark i grusgropar, på gårdsplaner och torra vägkanter, i mittsträngen på mindre vägar (även skogsbilvägar), som ogräs i trädesåkrar på lätta jordar, i åkerkanter, på industrimark m.m.