olvon

Tämligen allmän.

Lundartad lövskog och blandskog i sydväxtbergens ras branter, kärrstråk och raviner i örtrika skogssluttningar med rik jordmån, även nipbranter, blockiga bäck- och åkanter, klyftor, djupa klippskrevor på skärgårdsöar. Dessutom i sluttande medelrikkärr, främst i kustlandet, särskilt i kärrkanter men även ute på glest träd- och buskbeväxta kärrpartier. Mer sällan i lövsnår och lövskog på flacka sedimentöar och levéer i större älvar. I starkt skuggig miljö ofta lågväxt och sparsamt blommande eller steril. - 159 (33).

1734 Viburnum opulus L.

This Eurasiatic species is restricted to Europe and W. Asia. The population in E. Asia is described as var. calvescens (Rehd.) Rara. The counterpart in N. America is subsp. trilobum (Marsh.) Hult. (V. trilobum Marsh.; cf. Fernald, Manual 1950, p. 1341). Including this taxon, the species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 74 and map 55).

Olvon är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på frisk till fuktig mark i lövskogar och lundar, gärna i bäck- och ådalar samt vid dammar och märgelhålor. Vidare är den vanlig i snår och bryn mot betesmarker, åkrar och vägar.

Olvon har ökat under 1900-talet som en följd av landskapets igenväxning och förbuskning.

Kulturgynnad buske i främst frisk–fuktig löv- och blandskog samt åstallskog. I naturlig vegetation växer den i Skogsbygdens stora bäckraviner och på kalkberg, vid källor och dråg, i bäcklundar och odikade sumpskogar etc. Den fanns förr i ”riktig löväng” 1932 (Broddeson ms) och numera vid parkrester, på åkerholmar, järnvägsbankar, varphögar, i kalk- och alunbrott m.m.

Olvon är allm. i praktiskt taget hela Närke. I Hammar och Lerbäck var olvon allm. ”inom större delen av området, även på öarna” (Segerström 1932). På Kalven i Vättern sågs den av både Gyllenhaal (ms 1774) och E. Almquist 1912 (Broddeson ms).

I Garphyttan–Ånnabodatrakten i Tysslinge sågs den på 33 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). I strandlundarna vid Hjälmaren i Götlunda finner man telningar överallt på landvinningarna där buskarna ”bilda nästan ogenomträngliga snår” (Blomberg 1865a). NV om Västra Kattala i Bo räknade Holmer 100-tals buskar 1991. De största buskarna var en 7 m hög vid södra delen av Garphytteklint 1927 (Broddeson ms) och en 5 m hög vid Haketorps båtplats vid Tjurlången i Götlunda 1974.

Olvon odlas i flera former och ses på ödetomter ss. vid det 1920 nedlagda Trunhem i Hidinge 1996 (M. Andersson).

Olvonlämningar uppträdde i sjönötstorven vid Tänsjömossen i Skagershult (Post 1909a).

Gammal bofast art.

Frekvensförhållanden ungefär som Corylus avellanas (med vilken den på åtskilliga lokaler samväxer); dock - sannolikt genom spridningsslump – mindre vanlig än denna på och kring Ängsö och – genom större klimathärdighet och förmåga att utnyttja vissa andra ståndorter - frekventare i nordligaste Västmanland (Övre Bergslagen, Skinnskatteberg, Norberg). Dess nordgräns för sammanhängande utbredning i Skandinavien betydligt högre upp än hasselns. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Dusén (1880): "Wämdalen, vid Wämans stränder." Uppgiften kommer ursprungligen från F. Behm.

Status: gammal och bofast. Därtill någon gång odlad som prydnadsbuske och förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: den åtminstone i vissa trakter förr ofta odlade trädgårdsformen ’snöbollsbuske’ har noterats kvarstående på ett fåtal platser.

Olvon växer på frisk, gärna kalkrik mark, i skogar, bryn och vägkanter. Den föredrar hässlen och lövskogar men kan även växa i tallskogar. Ibland hittas den i åkerkanter, på ruderatmarker (jordtippar och stenbrott) samt i torrängar. Vid ett par tillfällen är den noterad i karster på Stora Alvaret.

Utbredningen är relativt jämn men något glesare på den skogfattiga sydöstra delen av Öland. På Stora Alvaret växer den främst i mindre skogsdungar. Olvon har stabila förekomster på Öland och har troligen gynnats av den förbuskning som skett av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis något frisk till fuktig miljö, ofta i öppningar eller bryn: tallskog, ängsbarrskog, blandskog, myrkanter (sumpskog), dikes- och vägrenar; ofta antecknad i ängen. Olvon är spridd över hela Gotland och är en av de allmännare arterna, vilket framgår av den höga andelen provrutor med arten. Förmodligen är dess frekvens oförändrad sedan 1800-talets slut, då Johansson (1897) bedömde den som allmän.

Olvon växer på frisk till lätt fuktig, mullrik och ofta skalblandad jord i skogar av alla slag, gärna i bryn och gläntor, vid bergrötter, i rasbranter och bäckdalar. Den ingår tillsammans med rosor, slån och hagtorn i de busksnår som växer upp i och kring övergivna betesmarker, i dåligt hävdade hagmarker, på åkerrenar och utefter vägar.

Olvon växer under tätt trädtäcke som glesa vegetativa skott i fältskiktet, men i öppnare miljö, som vid en strand, blir den en 4 m hög buske som blommar och sätter rikligt med frukt. Arten blommar i linneans tid, något efter rönn. Kantblommorna saknar doft, men mittblommorna har en stark och obehaglig doft, som antyder att de är flugpollinerade. Bären är halvmogna, delvis röda, i mjölkens tid. I höstfärgernas tid är de klarröda och bladen mörkare, brunviolettröda. Bären blir ofta kvar i blomställningen länge under senhöst och vinter. Inga ytligt sett gröna delar övervintrar, men olvonstammar kring 1 cm diameter har grön innerbark och ljusgrön ved, ända in till den vita märgen.