storsileshår

Täml allmän.

Storsileshår är en ursprunglig art som främst växer i gungflyartade vitmossmattor och på dy vid myrgölskanter, på åmader och i kärrdråg. Mera sällan finner man den i kanterna av större höljor på högmossar. Vid källor och källflöden, i översilade kärr och fuktängar samt någon gång även på sjöstränder växer den på blottad mineraljord.

Myrväxt, allm. i Skogsbygden men saknas flerst. på Närkeslätten. Den tycks vara sälls. i Glanshammar och saknas i Rinkaby (Nilsson 1986). Växer på gungflyn vid gölar, stundom massvis, gärna i dess blötare delar i gamla torvtäkter etc.

Trivialart

1000 Drosera anglica Huds.

Syn.: D. longifolia L.

This widespread species displays little variability. It has a distribution pattern similar to that of D. rotundifolia (no. 999). Outside the map area it occurs on Hawaii (Kauai Island). The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 106 and map 97). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 195.

Storsileshår växer i mossar, fattigkärr och rikkärr, särskilt ofta på gungflyn kring brunvattensjöar. Arten växer nästan alltid på bar torv, främst i myrar­nas våtaste höljor, vanligen i sällskap med vit- eller brunag, någon gång bland mossa i näringsfattiga kal­kkärr tillsammans med tätört och agnsäv.

Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet.

Gammal bofast art.

Allmän i Bergslagen, tämligen allmän (i myrrika trakter allmän) i övre och Västra Skogslåglandet. För övrigt, dvs. S och Ö linjen Näsby N-Surahammar-Västra Västerfärnebo, spridd-sällsynt, beroende på frånvaro av lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N1.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Storsileshår växer i brunmossekärr på blottor mellan tuvorna samt på ett gungfly i tuvor med vitmossor Sphagnum sp. Lokalen i Böda sn riskerar igenväxning men slåtter av en del ytor genomfördes 2018 och det förefaller ha gynnat storsileshår; dessförinnan hade arten inte setts på nästan 15 år. Vid Knisa mosse, Persnäs sn, betas området men kreaturen går förstås inte ut på själva gungflyet. Länsstyrelsen planerar ytterligare åtgärder även inom detta naturreservat.

Storsileshår är mycket ovanlig på Öland och Rikard Sterner såg den själv bara på tre lokaler. Några fler hade tillkommit i Sterner (1986). Igenväxning och torrläggning av landskapet har missgynnat storsileshår som med ett nödrop fortfarande kan räknas till Ölands flora.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis i källmyrar och axagmyrar; även agmyrkanter, kalkgräsmyrar samt grustag med framsipprande vatten. Under Projekt Gotlands flora noterad från källmyrarna på Lojsta hed och norrut till Fårö. Johansson (1897) och Ljungqvist (1927, 1929) angav även förekomster från f.d. Mästermyr i Silte och Hemse, och det finns belägg från Stangmyr i Stånga 1930 (Fr i OHN, UPS). Frekvensen bedömdes av Johansson (1897) som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Under 1900-talet minskade storsileshår på Gotland, troligen som en följd av utdikningen av våtmarker.

Storsileshår växer fuktigt till blött på vitmossmattor och på gungflyn kring mossgölar eller på bar torv i mossehöljor. Oftast finner man den i större myrkomplex.

Storsileshår är en tämligen snabb kolonisatör på våt jord i myr- och strandmiljöer i skogslandskapet, men inte i så stor mängd som rundsileshår och inte på så relativt torr mark som denna. Storsileshårplantorna är fleråriga, men fortsätter att vara små oförgrenade rosetter. Blomställningen har många blommor. En blomma i taget slår ut. Den öppnar sig på morgonen och stänger sig redan på eftermiddagen, eller tidigare om solen går i moln. Blomman kan ändras från fullt utslagen till fullt sluten på 7 minuter om solljuset försvinner. Under artens blomningsperiod, i vanligt omväxlande svenskt sommarväder, ser man alltså oftast stora vita knoppar som är redo att slå ut, tillsammans med överblommade hopslagna blommor. Det gör att man inte så ofta ser en viktig skiljekaraktär mot rundsileshår, att storsileshårets blomma har en nästan dubbelt så stor diameter och cirka 3 gånger så stor yta. Märkesspetsarna kan vara rent vita eller rödtonade, pollen gult. Ännu i ekorrbärets tid ser man ingen blomställning. Blomningen inträffar huvudsakligen i linneans tid, men kan ses ännu i ljungens tid. Arten övervintrar utan utvecklade blad, men strax ovan årets vissna blad sitter på senhösten en tät krans av kulor som är anlagen till nästa års blad.