ängsklocka

1754 Campanula patula L.

This species occurs in mast of Europe and possibly in westernmost Asia. It is considered to have invaded N. Europe during the last few centuries. Fl. Eur. 4/1976, p. 80 distinguishes, besides subsp. patula, three subspecies, each with a rather specific distribution area.

Under inventeringen har den tvååriga ängsklockan rapporterats från nio platser, vanligen fåtalig och snabbt försvinnande igen. På två lokaler i nordligaste Halland har den dock hållit sig kvar under flera decennier. Ståndortsförhållandena framgår av lokalförteckningen.

Ängsklocka infördes med vallfrö strax efter mitten av 1800-talet. Neuman (1884) har följande kommentar till en förekomst: ”På ett klöfverfält, tillhörigt Söndrums prestgård, fanns denna art i år. Klöfverutsädet har sedan 3 år hämtats från gårdens egor. Antagligen inkom arten 1879, då schlesiskt frö såddes, och flyttar sedan med klöfverfröet från fält till fält.”

Arten lyckades inte etablera sig ordentligt i landskapet utan strax efter sekelskiftet började den minska (Ahlfvengren 1924), sannolikt genom att tillförseln via vallfrö upphörde på grund av effektivare frörensning.

Vallogräs, efter 1700-talet snabbt spritt i hela Bergslagen (jfr Malmgren 1982) och snart ”spridande sig genom Närke” (Hartman 1870). Den fanns flerst. på Tylöskogen (Segerström 1932) och växte som åkerogräs vid Laxå herrgård (von Steyern ms 1901). Den sågs allm. vid Askersund 1920 (G. Ålind enl. Broddeson ms), men var 1993 sälls. i delar av Tiveden. Ängsklocka ”ge färg åt en hel åker vid vägen mellan Askersund och Vretstorp” (Wijkström 1926).

Under 1920-talet var den delvis ymn. i vallar bl. a. mellan Marieberg och Adolfsberg i Mosjö/Ånsta 1922, mellan Örebro och Lillån ”1924 längs jänväg och åkrar”, mellan Fjugesta och Hässelkulla 1924, mellan Herrfallsäng och Yxhult ymn. överallt i sandjord 1924 samt rikl. överallt i åkrar, klöverfält och diken i Axberg 1925 (Broddeson ms). I byarna runt Högsjön i Götlunda och ”däremellan i åkrar och dikeskanter” var den vanlig 1935 (Broddeson ms). Sylvén (1933) fann den ”rikl. i åldriga lindor” vid Garphyttans nationalpark.

Numera är ängsklockan vanlig vid vägkanter, åkerdiken, trädor och hagar etc. och uppträder sälls. i gråallundar.

Ny bofast art, sannolikt inkommen under 1800-talet med vallfrö.

Hård 1928.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Ängsklockans vidsträckta utbredning i Ångermanland är sannolikt av tämligen sent datum. De första uppgifterna är från 1850-talet {Fries 1857) , men större spridning inåt landet torde arten ha fått först efter sekelskiftet. Sannolikt mest spridd med vallfrö och hö, men invandring har också skett utmed järnvägar och landsvägar. -ca 215 (39).

Nu allmän i hela Bergslagen och Skogslåglandet. På Mälarslätten tämligen allmän utom i sammanhängande åkerbygd från Frosta-Ytterberga (Köping, Bro S) och Ö-ut, dvs. i socknarna längs Mälarens N-strand, där den i regel är spridd. Känd från vissa Mälaröar: Almö-Lindö, Björnön, Skutterön; på Ridön av WALL (1852) men inte av KERS (1978). Hittills inte påvisad i Kärrbo (fastän allmän i N. Badelunda), Ängsö och S. Björksta-S. Kungsåra. Enda fynd i Kungsåra: Köpsta mosse, "för några år sedan inkommen" 1919 (A. Johansson, S)†. Förr vanligare på SÖ. Mälarslätten, f. n. stadd i viss minskning (se nedan). Tycks i längden vara missgynnad av de öppna ytornas arida förhållanden. Utbredningstyp: N1 (fdU).

Ängsklocka är ursprunglig i en stor del av Europa samt västra delarna av Asien. Den är inkommen till Sverige med vallfrö. Första fynduppgift är från Falun (Dalarna) och publicerades av Linné (1755). Ängsklocka har i delar av vårt land, främst inom Bergslagen, blivit ett vanligt inslag i floran.

På Öland har ängsklocka länge haft ett enda känt fynd, på alvaret öster om Vickleby kyrka. Troligen kom den till platsen med tillskottsfoder till de får som under 1960-talet betade stora delar av alvaret. Växten sågs på lokalen senast 1999. Med tanke på hur länge den höll sig kvar på lokalen bedöms den ha varit bofast. Ytterligare fynd gjordes i samband med sockeninventeringar av Räpplinge (1998) samt Egby (2001). Ett äldre belägg har tyvärr inte varit möjligt att granska.

Inkommen, förr bofast, numera tillfällig.

Inkommen, tillfällig.
Åkervall eller mark nära åker på underlag av sand; även i dikad myr. Förmodligen inkommen med vallfrö i början av 1900-talet. Noterad på fem äldre växtplatser, av vilka primärlokalen låg ganska nära en av de aktuella. Förekomsterna är rapporterade vid bara ett tillfälle för varje lokal (i ett område vid två tillfällen med tre års mellanrum), undantaget primärlokalen 1909–10; här visade sig ängsklocka (en dryg km västerut) ca 75 år senare. Vi tror dock inte att det finns något samband mellan dessa två förekomster och bedömer ängsklocka som tillfällig, beroende av införsel av frön.

Ängsklocka är förmodligen inkommen med vallfrö under 1800-talet och vidare spridd med transporter. Minskar nu i frekvens och är funnen i kulturmark som vägkanter, åkerrenar och betesmarker. Framför allt tycks arten finnas kvar i Skee socken.

Ängsklocka gror främst på fläckar med gles eller ingen vegetation men även i klippt gräsmatta med gräshakmossa. Fröna kan vara nyspridda eller komma ur fröbanken i mark där ingen ängsklocka nyligen har vuxit. Första året utvecklas en bladrosett, som saknar utlöpare. Den övervintrar grön. Andra året brukar blomställning utvecklas. Blomningen börjar i skogsstjärnans tid, före de andra klockorna. Blomningen kan fortsätta länge på nya grenar i blomställningen, ända in i ljungens tid. I höstfärgernas tid förekommer omblomning på smala korta stjälkar från rosetten. De blommorna är mindre än hälften så stora som normalt, fåtaliga, enstaka, vissa med bara fyra kronflikar, och med en nästan vit insida av kronpipen. Plantan är troligen kortlivad.