blårapunkel

Status: ursprungligen inkommen som förorening i gräsfrö; på några lokaler varaktigt etablerad och sannolikt självförökad men endast med tvekan bofast. Först uppgiven 1910 från Alnarpsparken i Lomma (ANil i LD).
Förändring och hot: tidigare känd från Lomma (1919–22, ANil i LD), Helsingborg (1939, Axell i FRD), Burlöv (1954, JJoh i LD) och Lund (1958, NSyl inv.), men tycks inte någonstans ha förekommit i större mängd. Även på den senast aktuella lokalen nu sannolikt utgången efter grävningsarbeten.

Blårapunkel växer vild i Mellaneuropa från Belgien till Österrike. Den har införts till svenska parker och slåttermarker med gräsfrö, troligen från södra Tyskland (Hylander 1943); en vanlig följeart är just parkgröe. Blårapunkeln har funnit sig väl till rätta på åtskilliga platser i landet, norrut åtminstone till Medelpad. På den småländska lokalen växer den på torr, mager moränmark i ganska stark skugga och förefaller väl anpassad till dessa förhållanden.
Funnen i 1 ruta (se primäruppgifter); inga tidigare lokaler. – Inkommen, troligen i början av 1900-talet; bofast.

Tillfällig, från Alperna, kanske etablerad, påträffad på vägkanter, i ravin samt i park i bergskant. Nationellt hotad art (EN starkt hotad). 4 lokaler i 4 rutor.

Blårapunkeln tillhör den grupp av mellaneuropeiska ängsväxter som i Sverige vid 1800-talets slut spreds med vildsamlat gräsfrö i parker och större trädgårdar (Hylander 1943a). I Sörmland tycks den ingenstans ha bildat långlivade bestånd.

Europa, vild i södra Norge, annars förvildad i norra Europa.

Ursprunglig i Centraleuropa från Belgien till Österrike; odlad som flerårig prydnadsväxt, mycket sällsynt som kvarstående eller förvildad i Uppland. 5 kartblad, 6 kvadranter.
Blårapunkel har påträffats i parker och trädgårdar, någon gång på en vägkant.

Blårapunkel är en införd art som troligen följt med utländskt gräsfrö. Gräsfrö samlades förr in från naturlig vegetation i Centraleuropa och användes för att skapa ängsvegetation i herrgårdsparker och större villaträdgårdar. Blårapunkeln är ursprunglig i Centraleuropa och de fåtaliga svenska förekomsterna anses härstamma från Sydtyskland. Den första svenska lokalen upptäcktes i Medelpad 1905. Växten hittades första gången i Gästrikland 1983.

Blårapunkelns förekomst i Stöde har varit känd sedan förra sekelskiftet (Collinder 1907a). Arten fanns redan då i stor mängd. N. Hylander besökte lokalen 1958 och diskuterade dess ursprung (Hylander 1959). Han fann att blårapunkeln växer på en fuktig, tidigare brukad men nu övergiven vall. Som följeväxter noterade han bl.a. tuvsvingel Festuca rubra subsp. fallax, som är en känd gräsfröinkomling. Hylanders åsikt att blårapunkeln inkommit som vallfröogräs från Mellaneuropa är med all sannolikhet riktig. Märkligare är att den växer kvar och lokalt har spritt sig. Även idag finns blårapunkeln i rätt stora bestånd (mer än 1000 ex.) mellan tuvor och högörter och dessutom i intilliggande vägkanter. Lokalen utgör idag den enda större förekomsten i landet för denna alpväxt. Området är nu avsatt som naturminne och en viss skötsel har skett. Övriga förekomster i Stöde och Torp är sannolikt sekundära till lokalen i Gräfte.