Vårvicker är ursprunglig i lågvuxen gräs- och örtvegetation på torr mark. Den växer främst på strandhedar vid havet, gärna i ”sandblottor”, men även i naturbetesmarkernas torrbackar och slänter. Den ettåriga arten är kulturgynnad och dyker ibland högst tillfälligt upp i nyanlagda gräsmattor och på torr ruderatmark. Numera är den mycket sällsynt i åkrar [jämför Osbecks uppgift ovan].
Vårvicker vissnar vanligen ner efter blomningen, som äger rum från senare delen av april till början av juni.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 ('I Åkrar omkring Hasslöf. I Ängmark mindre’). Äldsta belägg från Hasslöv i åkrar, rikligt 1784 (Osbeck i S).
Utbredning
46 rutor (21 %). Ganska vanlig på kustslätten, med ökande frekvens åt söder, sällsynt i övergångsbygden och mycket sällsynt i skogsbygden, där den endast är funnen på ruderatmark. – Ahlfvengren (1924): flerstädes.
