fingerborgsblomma
Digitalis purpurea
Mer information om arten

Fingerborgsblomma växer i små kolonier på torr till fuktig, glesbevuxen och störd mark – berghällar i betesmarker (arten lämnas ifred av betande djur), glesa barrträdsdungar, vägrenar, vägslänter, skogsvägar, hyggen, upplagsplatser för virke, vid räv- och grävlinggryt, grustag, järnvägsområden, ruiner, utkasthögar och avfallstippar. Ibland ser man den även i mera naturliga biotoper som källflöden, åstränder, lövskogar och lövbryn.

Fingerborgsblomma är en atlantisk art som i Sverige anses vara ursprunglig i Bohuslän. Även i nordligaste Halland, på Risö och Lyngholmen i Släp, finns ett par stora bestånd som verkar vara spontana. Förr odlades den som medicinalväxt, numera endast som prydnadsväxt. Den förvildas mycket lätt och har ökat markant i Halland under 1900-talet, bl a som en följd av att den blivit vanligare i odling. Ökade transporter och ökad markstörning har underlättat spridning och etablering. Kanske har den också gynnats av en lång period med milda vintrar.

Första fynd

Först uppgiven av Osbeck 1788 (’Sår sig sjelf i Trägårdarne’). Som verkligt förvildad först publicerad av Scheutz (1873 a) från Eftra Stensjö på klippor baserat på uppgift av V. Norrlén.

Bygdenamn och bruk

Ett gammalt lokalnamn från Harplinge är munkahätta.

Variation

Exemplar med vita blommor är ganska vanliga.

Utbredning

214 rutor (96 %). Mycket vanlig. – Ahlfvengren (1924): flerstädes förvildad.

Lokaler

Äldre uppgifter från 11 socknar fördelade över landskapets västra del från norr till söder.