Fingerborgsblomma växer i små kolonier på torr till fuktig, glesbevuxen och störd mark – berghällar i betesmarker (arten lämnas ifred av betande djur), glesa barrträdsdungar, vägrenar, vägslänter, skogsvägar, hyggen, upplagsplatser för virke, vid räv- och grävlinggryt, grustag, järnvägsområden, ruiner, utkasthögar och avfallstippar. Ibland ser man den även i mera naturliga biotoper som källflöden, åstränder, lövskogar och lövbryn.

Fingerborgsblomma är en atlantisk art som i Sverige anses vara ursprunglig i Bohuslän. Även i nordligaste Halland, på Risö och Lyngholmen i Släp, finns ett par stora bestånd som verkar vara spontana. Förr odlades den som medicinalväxt, numera endast som prydnadsväxt. Den förvildas mycket lätt och har ökat markant i Halland under 1900-talet, bl a som en följd av att den blivit vanligare i odling. Ökade transporter och ökad markstörning har underlättat spridning och etablering. Kanske har den också gynnats av en lång period med milda vintrar.