Fyrling är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer både på grunt vatten och på tidvis översvämmad, sandig/dyig mark. De vanligaste växtplatserna är hällkar och strandgölar, som helt eller delvis torkar ut på sommaren. Gynnsamma år med tillräcklig nederbörd uppträder arten mycket rikligt i dessa biotoper, medan den under torrår kan vara som bortblåst. Fyrling växer också på långgrunda sötvattensstränder med gles växtlighet. Den konkurrenssvaga arten försvinner om stränderna växer igen, t ex på grund av upphört bete.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Vid Haslöf enligt Osbeck. I en torr bäck vid Hvalinge Prästegård’). Äldsta belägg från Hasslöv i ån 1700-talet (P. Osbeck i S).
Utbredning
27 rutor (12 %). Ganska vanlig vid klippiga havsstränder, ganska sällsynt i Lagans vattensystem. I övrigt mycket sällsynt. – Ahlfvengren (1924): flerstädes.
Lokaler
Inlandslokaler utöver de i Lagans vattensystem. Laholm Hishult Björnhult, Store sjö (4D 1b 33 02) sandstrand 1980-talet (LGo, bekräftad av YJ). Halmstad Breared Storsjön (4C 8i 06 38) betad, dypålagrad sandstrand, rikligt 1990 (PW). Hylte Torup Sandsjön (5C 3h 14 49 och 3i 17 01) dyig sjöstrand 1989 (KG m fl resp EW). Falkenberg Gunnarp Kyrksjön (5C 7f 42 16) dyig sjöstrand, sparsamt 1991 (KG).
