Stenros är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I naturlig vegetation växer den i obetad klipp- och hedterräng nära havet. Vanligast är den emellertid i naturbetesmarker och bryn mot odlingsmark, i glesa lövskogar på gammal kulturmark, på åker- och vägrenar, banvallar och vid grustag. Stenros tycks ha något större krav på näringsrik mark än nyponros R. vosagiaca .
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift.
Bygdenamn och bruk
Ett gammalt lokalnamn från Frillesås är tjybebuske (Vide 1966).
Variation
Stenros indelas i två underarter, kal stenros ssp. canina, med kala blad, och hårig stenros ssp. dumetorum, med håriga blad. De har inte hållits isär under inventeringen men båda finns i landskapet.
Utbredning
107 rutor (48 %). Ganska vanlig i kustnära trakter, sällsynt i de inre delarna. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.
