Skogsbjörnbär är en ursprunglig men kulturgynnad växt. Den bildar ganska glesa snår i friska/å fuktiga löv- och blandskogar, ofta i anslutning till vattendrag. Exempel på kulturståndorter är fuktiga naturbetesmarker, skogsvägskanter, vägdiken och vägslänter.
Skogsbjörnbär har ökat i frekvens under 1900-talet, förmodligen som en följd av ökad tillgång på igenväxningsmarker. Även utbyggnaden av skogsvägnätet kan ha varit positivt för växten.
Första fynd
Först uppgiven av Sieurin 1844 under namnet R. suberectus från Fjärås mellan Rossared och Ålgårda, något närmare sistnämnda ställe.
Variation
Av ssp. nessensis var. armatus (= var. conjugens) finns kollekter från Särö 1863 (E. A. Trana i LD under namnet R. suberectus, ombestämd av A. Pedersen 1991) och 1884 (J. A. Gabrielsson i LD under namnet R. Säröensis, ombestämd och vald till lectotyp av H. E. Weber 1983). Dessutom är varieteten samlad vid Steninge bruk 1943 (H. Hylander i GB) under namnet R. nessensis x sulcatus, ombestämd av A. Pedersen 1991. Förmodligen låg denna varietet till grund för uppgiften i Neuman & Ahlfvengren 1901 om R. nessensis x sulcatus från Steninge.
Utbredning
212 rutor (95 %). Mycket vanlig. – Ahlfvengren (1924): här och där, i skogsbygden tämligen allmän.