Den ursprungliga men kulturgynnade sprängörten växer, oftast enstaka eller i mindre grupper, vid naturligt näringsrika/ganska näringsrika eller av människan gödda och förorenade vatten. Några gånger är den också funnen i näringsfattiga men kulturpåverkade myrgölar. Vanligen växer den just utanför eller på yttersta kanten av gungfly vid å-, damm- och sjöstränder. Sänkta sjöar, strandgölar, strandkärr, diken, märgelgravar och fuktig ruderatmarkar exempel på mindre vanliga växtplatser.
Hela växten är mycket giftig för både människor och kreatur.
Sprängörten ökar i utbredning och frekvens.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 från Halmstad i fiskedammar. Äldsta belägg från Halmstad 1700-talet (L. Montin i S).
Utbredning
56 rutor (25 %). Ganska vanlig på kustslätten, ganska sällsynt i övergångs- och skogsbygden. I de senare områdena är arten istor utsträckning bunden till de stora åarna. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt.
