Gullkrage är fortfarande, efter 300 år, ett vanligt åkerogräs i de flesta grödor och på varierande jordar. Den förekommer också, fast mera sparsamt, i trädgårdsland och nysådda gräsmattor, på jordhögar, utfyllnadsområden och ruderatmarker. Växten är konkurrenssvag och försvinner när växttäcket sluter sig. De senaste årtiondenas kemiska ogräsbekämpning har inte nämnvärt påverkat artens frekvens.
Första fynd
Först publicerad av Linne 1755, indirekt genom att han uppger det gamla lokalnamnet hålabäcker. Vidare får vi veta att växten inkommit med säd från Jylland i slutet av 1600-talet samt att den är ett vanligt åkerogräs i Halland. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S). Den äldsta litteraturuppgiften om gullkrage i Sverige är från Skåne 1737 (Hylander 1971).
Bygdenamn och bruk
Gamla provinsnamn är Hålabäcker eller Hulabäcker, Holgers-ört, skummeslövsört och gula örter. Angående betydelsen av dessa lokalnamn se kapitlet om Hallandsflorans utforskning, s 44 f. I Okome, Köinge och Ullared har man också använt namnet etterört, dvs växten är ettrig i betydelsen svår att bli av med.
Utbredning
163 rutor (73 %). Mycket vanlig på kustslätten, vanlig i övergångsbygden, sällsynt och tillfällig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän på slättbygden, i synnerhet i norra Halland, sällsynt i skogsbygden.
