Ullig kardborre är sannolikt en gammal, kulturgynnad art. I likhet med övriga kardborrar är den tvåårig. Den växer på näringsrik/kväverik mark, dels på finjord i alridåer vid vattendrag, märgelhålor och dammar på kustslätten, dels vid gårdar, på stationsområden, avfallstippar och annan ruderatmark.
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1819 under namnet Arctium Bardana men utan lokaluppgift. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (P. Osbeck i SBT-BERG). Vid arkeologiska undersökningar 1965-1978 i Halmstads innerstad påträffades frukter av ullig kardborre i lager som daterats till 1400/1500-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Utbredning
64 rutor (29 %). Vanlig på kustslätten i Laholm och Halmstad, ganska sällsynt eller sällsynt i övriga områden och med stora luckor. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän i södra Halland upp till Söndrum men sällsynt i mellersta och norra Halland.
