Hårdsvingel har med säkerhet sitt ursprung i insådder eftersom den under inventeringen framförallt antecknats från vägkanter, stationsområden och banvallar. Mot mitten av 1900-talet samlades arten i första hand på järnvägslokaler men numera är den minst lika vanlig längs vägar.
Hårdsvingel är inhemsk i mellersta Europa och började användas i gräsfrö under 1800-talet.
Första fynd
Som säkert urskild uppges hårdsvingel först av Ahlfvengren (1924) från Laholm Mellbystrand baserat på uppgift av T. Svedberg och från Släp Klev och Särö baserat på uppgifter av G. Samuelsson. Äldsta belägg från Laholm Mellbystrand 1926 (M. Lindström i LD under namnet F. rubra, ombestämd av Holmberg 1928 till F. ovina var. duriuscula och bekräftad som F. brevipila av T. Karlsson 1993).
Variation
Hårdsvingel blev först 1918 klart urskild av Lindman, fastan den inkommit långt tidigare (Hylander 1971). Flera författare har uppgett hårdsvingel från Halland under namnet F. duriuscula, bl a Fries (1817), Theorin (1865) och Lindeberg (1878). Dessa uppgifter tycks vara grundade på felbestämda exemplar av F. ovina resp F. rubra (materialet ombestämt av T. Karlsson 1993).
Utbredning
81 rutor (36 %). Vanlig på kustslätten samt utmed järnvägar och större vägar i övergångs- och skogsbygden. I övrigt sällsynt.