Strandglim är ursprunglig. Den ljusälskande och konkurrenssvaga underarten växer i klipphällarnas strängar och fläckar av lågvuxna gräs och örter, men också i grus och klappersten samt på lätt översandade strandängar och strandhedar.
Växten är kulturgynnad såtillvida att den ibland uppträder rikligt på högar och slänter med skrotsten nära havet.
Första fynd
Först uppgiven av Fuiren 1662 under namnet Papaver spumeum marinum (’Bland klippor nära Varberg’). Publicerad av Fries (1818) under namnet Cucubalus maritimus men utan lokaluppgift.
Utbredning
38 rutor (17 %). Strandglim är vanlig längs hela kusten om man undantar Laholmsbuktens långa, av klippuddar obrutna sandstrand, där den saknas helt. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän på klippiga och grusiga ställen vid havet.
