Tibast, som odlades mer förr än nu, kan kvarstå länge vid t ex torpruiner och i ödeträdgårdar. Den växer också förvildad och naturaliserad, ibland längt från bebyggelse, i löv- och blandskogar, lövdungar, bäckdalar och vid bergbranter. På växtplatserna finns vanligen endast enstaka eller några få buskar. De röda blommorna slår ut redan i februari/ mars och bären, som i likhet med övriga växtdelar är giftiga för människor, sprids med fåglar.
Eftersom Ahlfvengren (1924) betecknade tibast som sällsynt och endast anger den från Hasslöv (som utgången), Övraby och Okome tyder inventeringsresultatet på att arten ökat kraftigt under 1900-talet.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 (’Haraf är en häck i Hasslöfs Trägård. Igenom bär, som falla derifrån upväxa årligen nya plantor’).
Bygdenamn och bruk
Äldre lokalnamn är pepparboske och trollbär, trollbuske, syftande på bärens och barkens skarpa smak respektive giftighet.
Utbredning
81 rutor (36 %). Ganska vanlig i de södra och mellersta delarna, sällsynt i norr.
