Murgrönsmöja är en ursprunglig men kulturgynnad land- och vattenväxt. Den fleråriga, konkurrenssvaga, ljuskrävande och betesgynnade arten växer med rotslående revor på åtminstone tidvis fuktig och mer eller mindre naken sand, jord, gyttja och dy vid sötvatten. En gång är den också funnen på en sötvattenspåverkad, sandig havsstrand. Som vattenväxt förekommer den i källor, källflöden, småbäckar, diken och pölar med bladen flytande på vattenytan och stjälkarna löst rotade i bottensubstratet. Arten tycks trivas bäst i svagt rinnande källvatten med ett pH-värde som närmar sig 7. I denna miljö uppvisar den en mycket snabb och kraftig tillväxt och täcker på kort tid vattenytan med en tät flytbladsmatta. Blomningstiden är långt utdragen och milda vintrar kan man finna blommor under större delen av året, t o m i januari. Rikligast blommar den emellertid från april till september. Frösättning och grobarhet är god inom området.
Murgrönsmöjans totalutbredning omfattar Västeuropa från Spanien och Portugal till Norge. I Sverige finns den numera endast i Halland. Mellan 1774 och ca 1900 var den också känd från Össjö i Skåne, kanske även från Ängelholm. Från 1782 och till ett stycke in på 1880-talet uppgavs den från Visby. Dessutom finns en gammal, osäker uppgift från Klöverön i Bohuslän.
I Halland har murgrönsmöjan funnits från Veinge norr om Laholm till Söndrum väster om Halmstad (se nedan).
1970 fanns arten med stor sannolikhet på endast en plats i Halland. I ett dike, som mynnar ut i havet, förde möjan på grund av igenväxning en tynande tillvaro och 1972 fanns endast några enstaka revor kvar av den sällsynta växten (KG, YJ). Under de följande åren av 70-talet kunde den inte återfinnas, men 1980 fann Erik och Folke Rehnström några små, blommande plantor på sandstranden där diket når havet. Några revor flyttades längre upp i diket utom räckhåll för höststormarna. Där tillväxte de och följande vår fanns material för utplantering på ett antal till synes lämpliga växtplatser runt Halmstad. Nu, i början av 90-talet, finns murgrönsmöjan på sammanlagt sex lokaler. Dokumentation finns på Länsstyrelsens naturvårdsenhet.
Orsakerna till den kraftiga tillbakagången för murgrönsmöjan under 1900-talet får sökas i ändrad markanvändning. Genom tätortsutbyggnad har källor utplånats, gölar torrlagts och diken lagts igen. Vidare har betesdjuren i stor utsträckning flyttats från strandhedar och andra utmarksbeten till betesvallar, vilket resulterat i igenväxning av strandgölar och diken.
Första fynd
Först uppgiven av Retzius 1774 (’Samlad i diken omkring Halmstad av Montin’). Äldsta belägg från Halmstad 1700-talet (L. Montin i Retziusherbariet i LD och i S). På arket i S finns följande anteckning: ”Funnen av mig i diken och småbäckar i södra Halland mellan Halmstad och Veinge, ganska vanlig.” Vid en arkeologisk undersökning 1982 av vallgraven i Halmstad påträffades frön av murgrönsmöja i lager som daterats till 1600/1700-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Utbredning
6 rutor (3 %). Mycket sällsynt. – Ahlfvengren (1924): flerstädes i södra Halland.
Lokaler
Halmstad Eldsberga Gullbrännareservatet, liten vattensamling i betesmark, inplanterad 1985 (KG, P. M. Ahren). Halmstad Slottsmöllan, dike i kanten av betesmark, inplanterad 1983 (KG m fl). Harplinge Särdal, källflöde genom betad strandhed, inplanterad 1987 (KG). Söndrum Långenäsviken, dike som mynnar i havet 1980 (E. och F. Rehnström, bekräftad av KG), känd från området sedan 1883 (se nedan); Frösakull, liten källback genom betad strandhed, inplanterad 1981 (KG, KL); Strandlida, bäck genom betad strandhed, inplanterad 1981 (KG, KL).
Äldre uppgifter. Laholm Veinge (Fries 1818); i källsåg (Osbeck 1788). Halmstad Eldsberga (Fries 1818); Tönnersa mölla, källa (Neuman 1884). Halmstad se primäruppgifter; ett stort antal kollekter och uppgifter utan närmare lokalangivelser från början av 1800-talet (E. Fries i S och UPS) till 1912 (S. F. Lengquist i UPS); Gustafsfält 1861 (A. Lyttkens i S); Knebildstorp och Strandstugan, flera kollekter och uppgifter från början av 1800-talet (Fries enligt Ahlfvengren 1924) till början av 1950-talet (Hallenborg 1952 a); bäcken i Slottsmöllekärret (Ahlfvengren 1924); Fylleån 1868 (H. Dannfelt i LD). Snöstorp (Osbeck 1788, Fries 1818), 1868 (H. Dannfelt i SBT) samt utan år (S. L. Törnquist enligt Ahlfvengren 1924); i landsvägsgropar vid Kistinge by och vid Stjernarpsvägen (Osbeck 1788); Sannarp (O. Ahlberg enligt Ahlfvengren 1924); Sperlingsholm utan årtal (G. Wahlenberg i S). Söndrum Ett stort antal kollekter utan närmare lokalangivelser från 1872 (P. Hallberg, L. M. Neuman i UPS) till 1939 (G. A. Westfeldt i UPS); Långenäs 1883 (L. M. Neuman i GB), 1922 och 1929 (J. Wiger i S) samt 1953 (Sjögren 1954) och 1970 (KG, YJ), ännu på 1990-talet (se ovan); Bonnagård, källa och i dess avloppskanaler och diken samt Möllegård, källa och i dess avloppsdike (Neuman 1884); stranden från Knebildstorp till Örnäsudden (Ahlfvengren 1924); Örnäsudden, i källa vid stranden (G. Samuelsson i LD och SBT); Eketånga, i bäck 1 km från stranden (Wiger 1950). Denna lokal är sannolikt identisk med ”bäck mellan Bonnagård och Möllegård” hos Sjögren (1954). Trönninge (Fries 1818); 1822 (G. Wahlenberg i UPS); Påarp 1910 (A. Binning i GB). Övraby bäcken från Sperlingsholm till Nissan (Ahlfvengren 1924).