vårvicker

Tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

1210 Vicia lathyroides L.

This species was originally restricted to Europe, N. Africa and W. Asia. The occurrences in N. Sweden and Finland (excl. Åland) are casual. It has been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 250.

Vårvicker är ursprunglig i lågvuxen gräs- och örtvegetation på torr mark. Den växer främst på strandhedar vid havet, gärna i ”sandblottor”, men även i naturbetesmarkernas torrbackar och slänter. Den ettåriga arten är kulturgynnad och dyker ibland högst tillfälligt upp i nyanlagda gräsmattor och på torr ruderatmark. Numera är den mycket sällsynt i åkrar [jämför Osbecks uppgift ovan].

Vårvicker vissnar vanligen ner efter blomningen, som äger rum från senare delen av april till början av juni.

Gammal bofast art.

Vårvicker föredrar torr, grusig eller sandig jord i vegetation som hålls gles och luckig genom bete eller tramp. Den är vanligast i ogödslade, örtrika torrängar på åssluttningar och andra backar, men den växer också kring markhällar i betesmarker och åkrar. Den har ofta sällskap med liten sommarvicker Vicia sativa ssp. nigra, grå småfingerört Potentilla subarenaria och vårstarr Carex caryophyllea. Någon gång uppträder vårvicker i ren kulturmiljö, t.ex. rabatter eller nyanlagda gräsmattor.

Vårvicker är liten och blommar tidigt och kan därför ha varit förbisedd före inventeringen. Ändå är intrycket att arten har ökat under 1900-talet, speciellt i sydöstra Smålands inland – kanske på grund av att så många åkrar har lagts igen till permanent betesmark.

Vårvicker växer i betade torrängar, helst på sandblandat underlag. Arten gynnas när betesmarker röjs och markblottor uppstår. Ruderatmarker som gamla grustag och tippade sandhögar kan också hysa växten. Den är inte heller främmande för att växa i trädgårdsland och slitna gräsmattor liksom i kanten av tallskogar, vägrenar, på sandstränder och klapperstensvallar vid havet. I glesa trädesåkrar kan den sällsynt dyka upp men kan däremot inte konkurrera i dagens brukade åkrar och vallar.

Vårvicker är vanlig över stora delar av Öland. Fynden är glesare på Stora Alvaret och i Mittlandet. Vårvicker hittas främst i områden med sandiga marker längs östra och västra Ancylusvallen, mäktiga strandvallar som avsatts efter senaste inlandsisen. Den är också vanlig på sandiga gräsmarker utmed havet. Vårvicker förefaller ha ökat något sedan Sterner (1938). Vårvicker blommar tidigt, vissnar snabbt bort, är endast möjlig att finna under en kortare period under senvåren och därför lätt att förbise. Antalet plantor varierar också beroende på årsmånen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr, oftast sandig, ibland fårbetad ängsmark, sandhed; även enstaka ex. i sandiga åkrar, på strandängar och på kalkhäll. Vårvicker är allmän på Storsudret men sällsynt på norra Gotland, undantaget Fårö där den är tämligen allmän. Arten har ungefär samma utbredning som Johansson (1897, 1910b) angav; kanske har frekvensen ökat något, främst på Storsudret. Tidigare möjligen något förbisedd p.g.a. sin tidiga blomning.

Vårvicker växer på gles- och lågvuxen, gärna skalhaltig gräsmark. Ofta ser man den tillsammans med andra små ettåriga vårväxter som mjuknäva och vårförgätmigej på tunna jordlager i betade hällmarker och andra naturbeten samt på torrare delar av havsstrandängar. Man finner den ibland även i gräsmattor och på kanter av småvägar och stigar.

Vårvickern är en liten ettårig art som växer på torrbackar med bar jord, ofta i skrevor på markhällar och på sandiga trampade fläckar i betesmarker, ibland på kalkberg och andra örtberg. Vårvickern har ökat under 1900-talet och befinner sig fortfarande i spridning.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i Götalands och Svealands kusttrakter.