Brunskära är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den är ettårig och växer i liknande miljöer som nickskäran B. cernua, men också som ogräs i måttligt fuktiga åker- och vallkanter samt på fuktiga stigar, åkervägar och diverse ruderatmarker.
Första fynd
Först publicerad av Montin 1766 från ett kärr mellan Halmstad och Sperlingsholm. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från Halmstad 1700-talet (L. Montin i S). Vid arkeologiska undersökningar 1965-1978 i Halmstads innerstad påträffades frukter av brunskära i lager som daterats till 1400/1500-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Bygdenamn och bruk
I likhet med B. cernua ibland kallad prästalus. Varianterna knektalus och säckalus är kända från norra Halland.
Utbredning
193 rutor (87 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.