Lind är ursprunglig i bergbranter, där den vanligen växer i sprickor och klyftor, samt i sluttningar med lövblandskog, helst på stenig/blockig mark och ofta i solvarma lägen. I dungar och bryn, på åkerholmar och rösen i anslutning till åkrar och betesmarker kan den vara både vild och planterad. En avvikande växtplats finns i Harplinge Haverdal, där flera träd av växlande storlek ingår i lövblandskog på inlandsdyner. Linden är ofta planterad vid gårdar och i liten skala som skogsträd.

Förr användes linden som vinterfoder, särskilt till får. Träden hamlades, dvs man sågade av grenar och kvistar och torkade dem med lövet sittande kvar. På nordsidan av Brattås i Stamnared finns en lindskog där träden fortfarande bär spår av hamling.